Månad: maj 2015 (Sida 2 av 2)

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Oplanerad resa slutade med historiens vingslag

ur Östanbäcksnytt # 2013

Någon dag i början av augusti 2012 upptäckte vi, min man Allan och jag, Ingegerd, att vi plötsligt hade en vecka framför oss utan några som helst åtaganden. Tidigare hade en del sjukperioder lagt hinder i vägen för något resande och även de sysslor som i och med det kommit på efterkälken. Glada som barn bestämde vi oss snabbt för en några dagar lång biltur. Vart vi skulle resa hade vi nästan inte pratat om medan vi packade bilen. Jag råkade bläddra
lite i en kartbok och blicken föll på Junsele och det framstod som en lagom tur utifrån den tid som fanns till förfogande.
Till Junsele hade vi varit tidigare ett antal gånger men av någon anledning verkade det lockande. Resan påbörjades från vårt hem i Håkmark, en mil norr om Umeå. Vi tog det lugnt, stannade där vi tyckte det såg fint ut. Första fikastoppet var vid Lögdeälven på väg mot Åsele. Det var soligt och fint. Åsele glittrade som en pärla vid Ångermanälven. Vi fikade igen på kaféet vid Hälla, hembakat bröd och härligt avslappnat.
Resan fortsatte. Plötsligt noterade jag liksom i ögonvrån att det stod Degersjö på en mindre vägskylt när vi passerade. Då vaknade direkt den slumrande släktforskar-genen till liv. Visst ja, min mormorsmor kom ju från något som hette Degersjöberget. Vi tycktes ju ha all tid i världen så vi vände bilen och åkte in på den mindre vägen. Vi kom fram till byn Degersjö som såg väldigt fin ut, men vid det laget hade vi via kartboken insett att vi skulle vidare till ett större skogsområde för att hitta Degersjöberget. Våra kartböcker var inte precis utförliga men vi förstod att det handlade om skogsbilvägar.
Vi tog oss in på lite olika tänkbara ställen. Några skyltar hittade vi inte. De flesta av vägarna slutade vid någon upplagsplats.
Till sist kom vi in på en väg som gick bakom en sjö och fortsatte i långa vindlingar via kalhyggen och tjärnar för att till sist sluta vid en upplagsplats knappt möjlig att vända bilen på. Vi hade länge varit utan täckning på mobiltelefonen och det började gå upp för oss att vi befann oss totalt bortom alla de förväntade resmål vi meddelat innan vi åkte. Våra båda söner är ju kloka nog att ha lite koll på sina äventyrliga 70+ föräldrar så vi tog oss med konster
och knep tillbaka till farbara vägar. Det började skymma och vi var fortfarande en bra bit från Junsele.
Jag hade nu memorerat allt jag kom ihåg om Degersjöberget.
Min mamma och hennes syskon hade många gånger berättat hur föräldrarna till min mormorsmor blivit frånlurade sitt stora skogshemman för en ringa summa pengar och allt vad det senare inneburit för släkten. Min mormorsmor hette Brita Stina Åkerström, var född 1838 och gifte sig med Samuel Petter Lindblom från Sunnansjö, Nätra. Det berättades alltid i släkten att min mormorsmor var av klockarsläkt. Släkten var mycket musikalisk. Två av mormorsmors systrar hade gift sig Mähler, det berättades också.
Vi kom fram till byn Grundtjärn där vi såg en skylt om Svanåsen. Det namnet klingade också på ett särskilt sätt, men nu var det nästan mörkt så vi gav slutligen upp för den dagen. Till sist kom vi så fram till vårt förbeställda övernattningsställe, Kullberg utanför Junsele. Vid det laget började jag
inse att jag var ute på en riktig släktresa som på något outgrundligt sätt arrangerats över mitt huvud. Stugvärd på Kullberg var Kjell Mähler, i nedstigande led ättling till Magdalena Åkerström, en syster till min mormorsmor. Jag minns jag tänkte att nu är det bara att följa med, den här resan har en annan mening än de avkopplande dagar vi tänkte oss från början.
Vi fick mycket och fin information av Irene Hägglund och Kjell Mähler, bl a om Östanbäcks släktförening. Vi fick även en vägbeskrivning om hur vi på hemvägen skulle åka in i byn Grundtjärn, förbi Svanåsen och vidare cirka en mil för att komma till Degersjöberget. Vår hemresedag startade tidigt en lördagmorgon och vi körde den väg vi fått beskrivning om. Skogen kändes oändlig men det var en vacker dag och vägen bra jämfört med där vi varit några dagar innan. Vi kom till sist fram till en vägkorsning där vi lämnade bilen. Den väg vi fick för oss vi skulle ta lämpade sig inte för biltrafik. Vi tog våra gåstavar och traskade iväg. Av själva landskapets utseende förstod vi att det kunde ha varit en bosättning där. Och mycket riktigt. Efter några hundra meter öppnade sig en glänta med ett bostadshus som troligen numera används som jaktkoja. Ovanför ingången till jaktkojan fanns en skylt där det stod Degersjöberget.
För mig var det en historisk upplevelse. Man brukar ju säga att man känner när man kommer hem. Den känslan fanns där.
Väl hemma i Umeå igen var jag inte sen att informera mina närmaste släktingar om vad vi varit med om. Åsa Sandström, mitt kusinbarn, och hennes man Sören, som båda är ivriga släktforskare blev väldigt intresserade. Följden blev att vi fyra en söndag i mitten av oktober samma år på nytt åkte ner till Junsele, denna gång direkt till Degersjöberget. Vid det tillfället tog vi god tid på oss och travade runt bosättningen åt olika håll. Vi fann några gamla husgrunder, en gammal jordkällare, lämningar av gamla åkerlappar och vi såg vilken möda som lagts ner på all sten som förflyttats.
Vi började också fundera över hur många bostadshus som funnits där för länge sedan, det hade ju varit två bröder som ägde hemmanet tillsammans vid tiden före ”Baggböleriet”. Finns det möjligen någon som har uppgifter och eventuellt någon fastighetskarta över hur bebyggelsen såg ut medan det ännu bodde människor där?

Ingegerd Östergren

En ringsignal från gången tid

ur Östanbäcksnytt # 2011

Jonas Jonsson, Spel-Jonas, föddes 1868 som son till Östanbäckaren Jon Nilsson, f 1863 och hans hustru Kajsa Matilda Salomonsdotter. De bosatte sig på Betarsjönäset.. Makarnas äldsta son hette Nils Jonsson, f 1860, och han blev min farfar. 1877 dog Jon Nilsson och Kajsa Matilda gifte 1879 om sig med torparen Nils Johan Zachrisson Norberg. I det andra äktenskapet föddes ytterligare två barn, bland annat Märta Maria (Faster Mia) år 1882. Mer om henne senare.

Spel-Jonas var hemma hos oss en mytomspunnen figur. Han var ju död sedan länge, och det jag minns var torpet där han bott med Faster Mia. Torpet kallade vi Spel-Jonas´ torpet. Byggnaderna hade ju raserats, och vad som fanns kvar var en stenkällare, och rester av något slags uthus. Runt torpet och i åkern växte dock frodigt med hallon. Det var båttur över Betarsjön varje sommar för att plocka dessa hallon. Jag minns att jag frågade min mor varför han kallades Spel-Jonas, och hon sa att det var för att han var en spelevink och lite ansvarslös. ”Bohemisk” kanske man skulle ha sagt idag. Han var bland annat delaktig i hembränning, och enligt mamma så tog han en gång på sig ett straff för detta, för han hade ju inte någon försörjningsbörda. Fast han var nog den gången rätt oskyldig, menade mamma. Hur det ligger till med sanningen lär vi ju aldrig få veta, men ibland så behöver ju släkten målas lite mindre svart än sanningen. Det var dock först när jag var i 20-års åldern som jag dessutom fick reda på att Spel-Jonas var bror till min farfar. Släktskapet var inget som man pratade allmänt om.

Mamma var ju som de flesta väldigt noga med att plantera lite blommor och sköta släktens gravar på kyrkogården. Många av gravarna hade ju ingen sten, men hon visste noga var olika personer låg begravda. Så farfars grav, farmors grav och många andra gravar sköttes om, trots avsaknad av gravstenar. Jag skulle nog än idag kunna hitta till dom även om det mesta på kyrkogården numera är omgjort. Men att det fanns en grav för Spel-Jonas, det kan jag inte minnas, så det var nog så att det var ingen släkting, vars minne mamma la ner stor energi på att vårda. Och som sagt, han var ju något av en bohem och ”ingen riktig arbetskär”.

Så, förra året så råkade jag gå in på Hembygdsföreningens hemsida, där de hade en sida om spelmän i Junsele. Där nämndes Spel-Jonas, och beskrevs som en ”aktiv spelman som kunde spela hur bra som helst även när han var påstruken” VA?” var min första reaktion. Var Spel-Jonas, min farfars bror, alltså spelman? Och att han dessutom var lite av en kändis i Junsele. En hel del spelmän på 1960-, 70- och 80-talen i Junsele hade minnen av honom och hans spelande. Hembygdsföreningen efterlyste också mer information om Spel-Jonas för det var väldigt lite som var känt om honom. Jag förhörde mina syskon för att få reda på allt de visste om Spel-Jonas och hans spelande, och för alla oss syskon kom uppgiften om att han varit spelman som en överraskning.

Min bror Erik hade till och med en bild av Spel-Jonas där han står med en cykel i något slags uthus. En cykel på Betarsjönäset kan ju inte ha varit särdeles alldagligt, jag menar det var ju mest ko-stigar och båt som kom till användning. Min syster Märta visste också att berätta att Faster Mia hade rott över sjön till oss på Säljviken där min farmor och min familj bodde för att grädda sockerkaka. Vi hade ju det väldigt moderna: en vedpis, och inte bara en öppenspis. Hon kom med ingredienserna och gräddade sockerkakan, och rodde sen tillbaka över sjön till torpet på Betarsjönästet. Min syster Astrid, som fortfarande har en sommanstuga på Säljviken, säger att man numera måste veta exakt var man titta för att kunna se var åkrarna låg, för nu är det helt igenvuxet.

Det visade sig att det fanns en nedteckning av en vals som Spel-Jonas spelat, kallad ”Urgammal vals efter Jonas Jonsson”. Den fanns också inspelad av Tord Johansson, Ösmo. Det blev ju väldigt spännande och intressant att ta del av alla pusselbitar, som kom fram från Hembygdsgårdens arkiv och från mina syskons berättelser.

Spel-Jonas dog 1936. Det kunde jag finna i en anteckningsbok som min mor använde och skrev ner födslar och dödsfall i. Och numera kan både Östanbäcks släkttavla och Hembygdsgården komplettera listan med han dödsår. När Faster Mia dog vet jag tyvärr inte, det stod ingen notering i mammas anteckningsbok.

Men vad gör man med en vals, annat än spelar den lite då och då? Jag funderade och funderade. Så kom jag på att jag kunde använda den som ringsignal i min mobil! Efter lite pyssel så är den där nu, så varje gång mobilen ringer så spelas 30 sekunder av valsen. Och om någon i närheten undrar vad det där är för melodi, så får jag anledning att berätta om Spel-Jonas, hans liv och öde, och om hans musikintresse. Därigenom så blir han om inte odödlig, så i alla fall mindre bortglömd!

Gunnar Numeus

Sida 2 av 2

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén