ur Östanbäcksnytt # 2014

Doris Berglund i Övra är sannerligen en märklig kvinna. Hon är 82 år och bor i ett gammalt och dragit hus med sina katter, Emelinda och Kleopatrik, 33 kilometer från Junsele och blott sex kilometer från Lapplandsgränsen. I Junsele finns hennes brevlåda.
Hon bor, förmodligen, ensligast av alla i Ångermanland och är sedan 15 år ensam kvar i en by, som hade 60-70 invånare som mest och egen skola. Dessutom är de omkringliggande byarna Vällingberget, Åkerbränna, Tjärn, Solberg och Nybäck också helt tömda.
Doris Berglund började arbeta med att plocka kottar och plantera skog i de lägre tonåren. Som 18-åring blev det skogsarbete med timmersvans och yxa och lyftkrok som enda redskap. Hon började med dåliga odds, eftersom hon drabbades av tbc som barn, och enligt läkaren, var det inte så viktigt hur mycket hon lärde sig, eftersom hon var så klen. Hon fick sluta skolan i femte klass.
Men Doris Berglund ville annorlunda. Med seghet klarade hon arbetet i skogen och försörjde sig själv.
– Efter 10 år, 1957, köpte jag första motorsågen på Strömbergs i Junsele, berättar hon.- Det blev en McCulloch med membranförgasare, som blev en revolution i skogen. Jag var först i mitt huggarlag. Sedan dröjde det inte länge förrän varenda skogsarbetare hade var sin motorsåg.
– Jag hade också både moped och motorcykel, innan jag köpte min första bil, 1957, för att ta mig till huggningarna och till Junsele. Första bilen var en Ford Eifel från 1939.

Doris Berglund berättar, att köldgränsen för att arbeta låg vid cirka -25 grader.
– Det var sällan kallare än så. Förutom vintern 1966 förstås. Då var det kallt. En gång hade jag termometern på ränseln. Då var det – 25 här i Övra och när jag kom fram till hygget var det -33. Men då åkte vi hem. Det var också svårt att få igång motorsågen, när det var så kallt. Jag högg alltid på rent ackord. Och tur var väl det. Hade det varit månadslön, när jag var ung, hade jag aldrig fått börja hos bolagen. Jag är ju kvinna.

Doris Berglund växte upp i Övra med sina mor- och farföräldrar eftersom hennes föräldrar inte hade möjlighet att ta hand om henne.
– Mormor blev 93 år och morfar 82. De var båda goda berättare och det är något, som jag hade stor nytta av, när jag fick uppmaningen att skriva en bok om Övra.

Boken kom ut 2003. Första upplagan på 500 ex såldes snabbt och den andra om 300 ex är snart slutsåld även den. I boken berättar Doris om både olika släkten och episoder som inträffat i byn.
Övra kapell har en speciell plats i boken och i Doris Berglunds liv. Där gick hon i skolan. Hon har sedan varit kyrkvaktmästare och skött klockringen i hur många år som helst. Kapellet stod klart 1894 och fungerade både som möteslokal och skola med lärarbostaden i bottenvåningen, en bostad som på den tiden var betydligt finare än övriga bostäder i Övra med omkringliggande byar. 1944 lades skolan ned och barnen hänvisades till inackordering i Junsele. Samma år återinvigdes byggnaden till kapell av biskop Torsten Bohlin.
Men trots de långa avstånden har Doris Berglund aldrig varit någon ensling. Hon har haft socialt umgänge i Junsele bland annat inom IOGT-NTO och har varit populär med sitt dragspel både i profana och kyrkliga sammanhang.
– Jag har aldrig rökt eller druckit alkohol vilket kan ha medverkat till att jag haft kondition tillräckligt för skogsarbetet. Dessutom har jag åkt Örnloppet (sex mil) nio gånger och en rad andra skidtävlingar i Dorotea och på andra platser.

Motorsågen var varmkörd när vi kom på besök en klar och fin höstdag. Vedboden och bagarstugan är så fulla med ved att väggarna bågnar och fönstren tyckts ut.
Doris Berglund är fortfarande vaktmästare och ringer i klockstapeln när det är gudstjänster i det lilla kapellet, ett kapell, som tidigare stod mitt i byn, men som nu är kringgärdat av skog åt alla håll.

Sven Lindblom