Text: Marita Viktoria Franzén. Först publicerad i Östanbäcksnytt 2025.
Min farmor Alma Viktoria Franzén (1902–1979), född Gradin,
växer fram ur Brita Ersdotters gren på Östanbäcksträdet. Man
kan säga att när Brita Ersdotter (1807–1888) och Petrus ’Pehr’
Åkerström (1801–1879), i Degersjöberget, Junsele, får Olof Pet
ter Åkerström (1847–1892) som yngsta barn i en skara om tio,
tar den senare tidens historia fart i min nära släkt.
Här börjar i alla händelser jag känna igen många av de namn som nämndes under min uppväxt – på sjuttiotalet och framåt – och inte minst under mina barndoms somrar i Juvanådammet, Ådals-Liden. Det var här som min pappa framlevde sina barn- och ungdomsår i ett Per Albin-torp byggt av min farfar Abraham. Farmor Alma skötte ruljangsen på torpet, med ett lanthushåll och tio barn, medan farfar verkade främst som skogsarbetare. Min pappa Bror, yngst i skaran, hade efter avklarad folkskola bråttom att växla från hemmavarande och ung i skogen till att bo självständigt i Junsele. Han hann prova på en rad olika jobb innan han hamnade på Shellmacken, där han blev kvar i flera år. I mitten av 60-talet bodde mina föräldrar på Kyrkberget med min nyfödde bror, men strax ställde man siktet på Anundsjö och den växande industrin. Min äldre bror och jag kom, i Bredbyn, att fostras i ett villakvarter under frodiga sjuttio- och åttiotal. Banden till såväl Ådals-Liden som vår mamma Ullas Junselevallen har emellertid alltid funnits kvar, och en särskild plats i hjärtat har Juvanå och vår sommarstuga där alltid haft. Och farmor – hon har en alldeles särskild plats i mitt hjärtas skattkammare.
Tillbaka i tiden kom Olof Petter Åkerström att sedermera gifta sig med en Sigrid Kristina Persdotter (1858–1926) från Björnsjö i Björna församling. Paret fick åtta barn tillsammans och flyttade småningom från Degersjö till Västansjö, i just Ådals-Liden. Genom farmor Almas syskon och deras barn finns det bevarat berättande om denne Olof Petter. Vi vet att det var fattigt ställt, och vi vet att generationer före deras hade fått det knapert till följd av bluff, båg och rackartyg. Det hände inte sällan, också förr i världen, att bedrägerier uppträdde. Summor kunde misstas: exempelvis kunde 18 000 en afton vara 1 800 morgonen efter – inte sällan på grund av ett glas för mycket hos den uppskörtade.
I Åkerströms fall var det emellertid nedärvt knapert. Hans pappa, Petrus ”Pehr”, hade blivit svindlad, och för Olof Petter var det helt enkelt en knaper existens ända från början. Precis så som jag har fått det berättat om min farmor Alma i senare tid, var det dessförinnan skaffat hos Sigrid, att när Olof Petter var borta och verkade åt skogsbolagen, låg det på hustrun att sköta alla uppgifter hemmavid. Också min farfar Abraham skulle alltså komma att syssla med skogen som huvudsakligt arbete längre fram i tiden, och historiens vingslag skulle därmed fläkta på nytt.
Så som jag också har fått berättat för mig var det regel att de äldre barnen fick hjälpa de yngre – långt tillbaka i dåtiden, likväl som i ett senare förflutet. Ännu ett repetitivt mönster sålunda, och frågan blir: Hur i alla världens tider gick detta ihop, någon gång alls? Några säkerhetsrutiner av idag var givetvis inte ens påtänkta, och det må ha varit Försynen, eller ren och skär lycka, som gjorde att det inte skedde fler missöden än de som hände sig. I Ulla Thorsell Östlunds utmärkta, innehållsrika »Östanbäcksfolket» står berättat, via min farmors syster Lilly Jonsson, om »Björnen hotade». Det är berättelsen om den gången då korna inte kom hem, och Olof Petter nödgades bege sig ut för att leta. Rubriken avslöjar något om vad som senare hände. Mer om detta och Lillys vidare betraktelse finns att läsa i boken.
Här kom också ett avgörande skede i deras familjeliv, och min farmors mor Margareta Magdalena, som vid tiden för den avgörande händelsen var 12 år och näst äldst, fick axla ett betydande ansvar, precis som hennes äldre syster Brita. Sigrids situation vid den här tiden, som maka och huvudansvarig, kan man knappast föreställa sig. När jag försöker göra mig en idé om den miljö som min farmor Alma kan tänkas ha vuxit upp i i början av 1900-talet, kan jag lite bättre med dagens vetande förstå att hon tacklade sina egna omständigheter på det sätt som hon gjorde, vill säga med en sorts levnadskonstnärlig konstfärdighet som idag – icke förty – kan vara svår att ta in. Hon var tiobarnsmor, ofta ställd inför livets prövningar på egen hand, och sådant var förvisso livet för många med henne. Detta till trots, tänker jag, måste hon rimligen ha känt sig handfallen vid många tillfällen, på plats i ett inte sällan mörkt och köldslaget, isolerat och snöhärjat inland, under inte så välbeställda förhållanden.
»Men aldrig, att vi gick hungriga», berättade min pappa vid flera tillfällen. Det liksom att det alltid fanns värme och kläder. Trygghet. Pappa var en av dem som kunde vittna om en tillvaro fri från klagolåt, och han beskrev därjämte sig själv som omhuldad. Det var med glimten i ögat han berättade om, exempelvis, när badkaret kom fram. Kanske, tänker jag, skördade han frukten av att vara familjens lille-Bror. »Värenda gang …», berättade han förtjust, kallade farmor honom först till det rena badvattnet.
Tanken fläktar alltjämt förbi: Pratade man ens om livets strävhet på den tiden? Säkert måste man väl ha känt om det som hänt, om livets alla prövningar. Farfar hann jag aldrig träffa, men jag har förstått att han var en rejäl karl, duglig. Han ingav också respekt, förstår jag, också av att se honom på bild. En stilig och reslig man var han också, till dess att han blev svårt sjuk och tynade bort året innan jag föddes.
Det blev som »ett växelvis varande», har jag tänkt ibland om existensen överlag, när människor kommer och går, och om hur just vi två så där nästan hann mötas. Farmor hann jag träffa under några få år, men ändå hann vi verkligen komma samman, till och med växla ord per brev under en kort period. Jag blir glad när bevisen dyker upp i album och förråd. Den allra sista hösten minns jag med särskild glädje. Kanske att min barnablick hade vaknat till och uppmärksammade den speciella idogheten hos henne, som man inte kunde undgå att uppskatta hos ’na Alma.
Sedan tillkom värmen i köket i torpet, den där som kändes inte bara i luften: Det sprakade om vedspisen, det klinkade fint om hennes stickor, det bullades upp på hennes fat, och det fanns prat. Hos farmor trivdes jag så innerligt, som ingen annanstans, på mitt senare sjuttiotal. Kvällen innan hon gick bort var vi där hos henne, och jag minns det som igår, än idag, hur jag inte ville åka därifrån. Andra minnen finns också kvar, i skrinet därinne i hjärtats värme: Om när Lambertsson kom med varubussen, och hur farmor stod med Holger Olsson och tittade efter mig, efter att ha skickat med mig några kronor att handla för. Ibland var jag mest sugen på en skiva falukorv. Holger kom till byn på moped och var något av ett original. Han var en stadig besökare i lilla byn, hade få tänder och många gluggar samt mycket snällhet. Så var han bäst i världen på att finna de vackraste av näckrosor, som farmor arrangerade framför fönstret i en skål på den låga köksbänken i torpet.
I en dåtid längre bort berättas det vidare om de nya tider som tog vid, när Olof Petter inte längre kunde hjälpa till hemmavid. Han kom sig inte upp ur sängen något mer efter händelsen med korna och björnen. Sigrid måste inte bara axla ansvaret för hemmet nu, visserligen med hjälp av barnen som var åtta till antalet, men här inleddes vad som för eftervärlden väl skulle betraktas som det egentligen omöjliga: Det yngsta barnet var vid tiden för den ohyggliga händelsen bara spädbarn och äldst var dottern Brita, 14 år. Så vad skulle makan ta sig till? Nåja, hon visste på råd. Nu började Sigrid att köra varulass också, från järnvägen i Aspeå och ut till lanthandlarna i nejden. Vilket driv, mitt i alla svårigheter.
Med tiden kunde också de äldsta sönerna ta upp arbete i skogen, i fadern Olof Petters gamla anda. Här backade även min farmors mor Margareta upp, och Brita, allt enligt farmors syster Lilys berättande. De yngsta barnen fick, som nämnt, samtidigt se efter varandra på hemmaplan, och även detta liknar alltså vad jag har hört berättas om det som hände sig i Per Albin-torpet i Juvanådammet på 40-talet. Man hjälptes åt och såg efter varandra. Fast så gick det emellertid åt pepparn emellanåt, för säkerhetsrutiner var förstås en bristvara. Som den gången då min lille pappa höll på att elda upp hela torpet, när han i ett obevakat ögonblick skulle imponera på tvillingsystern Aina och göra som den betydligt äldre brorsan, piprökaren Bengt, han som brukade kasta tändstickan lite käckt över axeln när han släckte den. Hur djärvt syntes inte det. Vad pappa missade var att Bengt blåste ut elden diskret i farten.
Här kom farmor in som en räddande ängel i sista stund och agerade både brandkår och dekoratör. »Inget hade hänt» till helgen, när farfar Abraham kom hem från skogen. Han märkte inte de nya gardinerna, ej heller det ommålade taket. Som väl framgår visade sig Sigrid vara en sjutusan till entreprenör, och jag tänker, där jag sitter idag, att vi i senare generationer vidare från farmor Alma kanhända finner frön från henne. Jag tittar på mina egna döttrar, sträcker stolt på mig och nickar tacksamt, bakåt, uppåt.
Inte nog med att min farmors mormor var leverantör. Nu var Sigrid dessutom kocka. Plötsligt kokade hon också välling och soppa som på en spik, mat som hon bar ut hinkvis av till flottare utefter Juvanån och Ångermanälven. Och allt gick åt. Så gick åren och barnen växte upp, hos Sigrid såväl som hos min farmor. Hos Åkerströms gick det inte så väl för alla barn, men i Juvanådammet hos min farmor och farfar fick alla tio barn leva till långt in i vuxen ålder. Välsignat, sannerligen. I gamla tider kunde blindtarmen vara ett stort nog hot, som för exempelvis Brita, Sigrid och Olof Petters äldsta. Brita avled när tarmen inflammerades och brast. Storpojkarna Erik och Per fick polio och led av förlamning i benen.
Min farmors mor Margareta hade lyckan att växa upp frisk och lämnade småningom sin tunga post som piga för att gifta sig med Nils Olof Gradin (1875–1959) från Svanåsen. Paret kom först att hyra en stuga där, men drog sedan vidare för att arrendera en gård på Vike. Också hennes bror Johan August hade hälsan; han följde drömmen och reste till Amerika år 1911. Där blev han kvar till sin bortgång på sent 70-tal. Om mr Akerstrom hörde jag berättas vid flera tillfällen under mina yngre år, och jag älskade att bläddra med de fotografier som han hade skickat till farmor därifrån. Min pappa kunde också minnas skickelser från the United States med spännande innehåll som kom tillsänt under hans barndom. Det fortsatte också, långt senare, att komma brev från Amerika till min farmor, brev som min kusin Agnetha hjälpte till att översätta för farmors räkning.
Också i äktenskapet mellan Margareta och Nils-Olof ”Nicke” Gradin kom att fostras åtta barn: Ida, äldst i skaran, blev lärarinna och var gift med Juvanådammets handlare: »Hallå, hallå, dä’n Calle Westman i Juvanå. Jäg behöv ’n haversäck å ’n sôckerlå’. Släng tå ’e vi’ vägaskäle’ i Överå, hej då …», hörs en ramsa i mer än en lokal trakt, i något varierande ordvariationer. Farmor Alma var näst äldst. Sedan kom Essy, Lilly, Bror, Ragnar och Fred.
Med tiden bosatte sig paret Gradin på ett arrende i Kullberg, men Margareta avled redan 1940, och när Nicke blev änkeman kom han att söka sig åter till Ådals-Liden där han bosatte sig ett stenkast från farmor Alma, dottern, i Juvanådammet. Den sista tiden av sitt liv vistades han på Gunillagården i Junsele. Jag har i alla tider burit med mig känslan av att min farmor har följt med mig i något mått. »Minnen kan man inte alltid lita på», sägs det förvisso ibland. Allt oftare, tycks det mig, ser jag rön som pekar på att ens hågkomster kan spela en spratt. Nå, då lutar jag mig mot tryggheten i att minnas tillsammans, så som vi ofta gör i dessa kretsar.
Och alldeles oaktat den tekniska aspekten tar jag den känslomässiga sidan av min koppling till farmor Alma och vår begränsade, faktiska tid tillsammans. Så lägger jag dessa faktorer till mitt allmänna intresse för dåtiden, och i synnerhet till den del som gäller mitt eget förflutna, och tar del av den kunskap som finns. För till syvende och sist upplever jag att det är i summan av »de’ som ha’ vôre – och fôre» som byggstenarna till mitt nu, här idag, har formats. Det förgängliga är visserligen passé, helt korrekt, och på gott och ont, men jag har också formats av mina erfarenheter och möten. Somliga har varit mer avgörande, viktigare, än andra.
Just mina första år var sällsamt bekymmersfria och trygga, och Juvanådammet, med farmor på central plats, har en särskilt skyddad plats i mitt hjärtas skattkammare. Att Alma Viktoria Franzén var en fantastisk karaktär och en sjutusan till kvinna vittnar många om. Få som jag har mött, som vuxen, kan mäta sig med den gestalt som jag målar upp för mig själv, med hjälp av de teckningar som jag har tillgängliga. I bilden av den hon blir när vi tillsammans känner och framställer henne, så som hon var under sin levnad, stämmer det samlade mitt i prick: »Inte en gång hördes hon klaga.» »Nej, inte en enda gång.» Trots allt slit som hade varit. Trots kroppen, så som den plågade henne på ålderns höst.
Inte är det väl kanske unikt heller, särskilt inte för den tiden, så som den var. Och om vi sätter hennes liv i det sammanhang som det utspelade sig, i skenet av det här berättade, skulle jag säga att hon var givetvis en del i och av sitt arv. Men hon var också just en sällsam gestalt, en stark kvinna, som lever vidare i kära minnen. Hur många gånger har jag inte önskat, på senare dagar, att jag skulle få möta henne vid köksbordet där i torpet, där hon sitter med sin Saxons, med kaffe och krås, för att samtala om högt och lågt och om allt däremellan.
En kusin berättade om hur kaffet nästan oundvikligen kokade över på vedspisen för henne, så grommen bredde ut sig, och farmor sa då något i stil med: »Härvveln!» Det där med kokkaffet missade jag, yngst av alla, bland mycket annat. Typiskt, sådan kaffetunna som jag kom att bli. Jag hade velat se, känna med alla mina sinnen och minnas. Ja, minnas. Då får forskningen säga vad den vill. Oavsett så har jag ju mina bilder där i min skattkammare. Där inne, i hjärtevärmen, där vilar gottat tryggt: Där finns virvatellerna ovan vedspisen, lapphunden Nalle, alla trygga lukter i köket, från torkande blötvantar till ved på bränning, vedlådan innanför dörren, Falu rågruten under ugnen, det där brödet som skulle smöras på rätt sida, småmaskarna i fryshallonen på gräddtårtan, barntvålen på lilltoan, virkegardinerna som ”var” farmor, korkmattan som vek upp sig och som mina småtår inte kunde låta bli att peta på, sockertången som gjorde bitarna små åt hunden, hemkokesaften som smakade järn och som smakade gott samtidigt, lillpallen som farmor vilade på när kärlen krampade, och så de där förtvivlade yllesockorna som hon ville att jag skulle ha, men som kliade så hemskt, och som jag kanske kunde ha i alla fall en stund, för att de var just hennes hantverk.
Jag minns hennes doft idag genom en elegant gammal hudkrämsburk, och när jag i förrådet bara häromdagen bläddrade förbi ett vykort från 1978, adresserat till mig, jublade ögonen plötsligt till texten: »Grattis på namnsdagen från farmor». Och jag tänkte direkt: »Arvet», om det här med släkten. Om det här med pappa och namnsdagarna. För han hade sådan koll, och det hade nog hon också. Jag försöker ta efter, apropå namnsdagar, men får öva upp mig lite till, för att bli lite mer som dem som har gått före. Jomen, bestämmer jag, han måste ha haft det efter henne, efter hon som gick före. Hon i bilden, min farmor Alma Viktoria.
