Släktträff i Junsele 18-19 juli

Inbjudan till Släktträff i Junsele 18–19 juli 2015

Hej släkting!

År 1730 fick Östanbäcks by i Junsele varaktig bebyggelse, då nybyggarna
Erich Pährsson och Brita Olsdotter bosatte sig där.
År 1980 bildades Östanbäcks släktförening av deras ättlingar och
hela 750 av dem samlades i Junsele vid den första släktträffen för
Östanbäckarna. I år, den 18-19 juli, har vi vår nionde släktträff.
Vi, i styrelsen, har det stora nöjet att inbjuda er till två festliga släktdagar i
Junsele. Sprid gärna denna inbjudan vidare så att vi når alla släktingar och
intresserade.

Hjärtligt välkomna!

Anmälan

Anmäler dig gör du genom att betala in anmälningsavgift på föreningens
PlusGiro 64 55 67-9 senast 22 juni. Glöm inte att skriva antal personer
och eventuell ålder på barnen.
Anmälningsavgiften för Släktträffen är:
500 kronor för den som är 16-100 år
250 kronor för den som är 10-15 år
Den som är under 9 eller över 100 får komma gratis, men föranmälan
görs ändå. Anmälan är bindande.
Har du frågor om inbetalningen hör av dig till föreningens kassör
Marianne Gustafsson, tfn 070-347 41 16, e-post magu1513@hotmail.com
Är du vegetarian, har allergier, behöver specialkost eller har annan
information som vi kan behöva veta, kontakta Elin Torestad,
tfn 070-363 30 23, e-post elin.torestad@gmail.com

Tips på inkvartering

Junsele Turistbyrå 0621- 101 55
Junsele Bed & Breakfast 072-22 44 118
Saloon Corner 0621-100 96
Camping och stugby 0621-105 54

Ladda hem hela inbjudan till släktträffen inkl. kallelsen till årsmötet som PDF

Doris Berglund i Övra

ur Östanbäcksnytt # 2014

Doris Berglund i Övra är sannerligen en märklig kvinna. Hon är 82 år och bor i ett gammalt och dragit hus med sina katter, Emelinda och Kleopatrik, 33 kilometer från Junsele och blott sex kilometer från Lapplandsgränsen. I Junsele finns hennes brevlåda.
Hon bor, förmodligen, ensligast av alla i Ångermanland och är sedan 15 år ensam kvar i en by, som hade 60-70 invånare som mest och egen skola. Dessutom är de omkringliggande byarna Vällingberget, Åkerbränna, Tjärn, Solberg och Nybäck också helt tömda.
Doris Berglund började arbeta med att plocka kottar och plantera skog i de lägre tonåren. Som 18-åring blev det skogsarbete med timmersvans och yxa och lyftkrok som enda redskap. Hon började med dåliga odds, eftersom hon drabbades av tbc som barn, och enligt läkaren, var det inte så viktigt hur mycket hon lärde sig, eftersom hon var så klen. Hon fick sluta skolan i femte klass.
Men Doris Berglund ville annorlunda. Med seghet klarade hon arbetet i skogen och försörjde sig själv.
– Efter 10 år, 1957, köpte jag första motorsågen på Strömbergs i Junsele, berättar hon.- Det blev en McCulloch med membranförgasare, som blev en revolution i skogen. Jag var först i mitt huggarlag. Sedan dröjde det inte länge förrän varenda skogsarbetare hade var sin motorsåg.
– Jag hade också både moped och motorcykel, innan jag köpte min första bil, 1957, för att ta mig till huggningarna och till Junsele. Första bilen var en Ford Eifel från 1939.

Doris Berglund berättar, att köldgränsen för att arbeta låg vid cirka -25 grader.
– Det var sällan kallare än så. Förutom vintern 1966 förstås. Då var det kallt. En gång hade jag termometern på ränseln. Då var det – 25 här i Övra och när jag kom fram till hygget var det -33. Men då åkte vi hem. Det var också svårt att få igång motorsågen, när det var så kallt. Jag högg alltid på rent ackord. Och tur var väl det. Hade det varit månadslön, när jag var ung, hade jag aldrig fått börja hos bolagen. Jag är ju kvinna.

Doris Berglund växte upp i Övra med sina mor- och farföräldrar eftersom hennes föräldrar inte hade möjlighet att ta hand om henne.
– Mormor blev 93 år och morfar 82. De var båda goda berättare och det är något, som jag hade stor nytta av, när jag fick uppmaningen att skriva en bok om Övra.

Boken kom ut 2003. Första upplagan på 500 ex såldes snabbt och den andra om 300 ex är snart slutsåld även den. I boken berättar Doris om både olika släkten och episoder som inträffat i byn.
Övra kapell har en speciell plats i boken och i Doris Berglunds liv. Där gick hon i skolan. Hon har sedan varit kyrkvaktmästare och skött klockringen i hur många år som helst. Kapellet stod klart 1894 och fungerade både som möteslokal och skola med lärarbostaden i bottenvåningen, en bostad som på den tiden var betydligt finare än övriga bostäder i Övra med omkringliggande byar. 1944 lades skolan ned och barnen hänvisades till inackordering i Junsele. Samma år återinvigdes byggnaden till kapell av biskop Torsten Bohlin.
Men trots de långa avstånden har Doris Berglund aldrig varit någon ensling. Hon har haft socialt umgänge i Junsele bland annat inom IOGT-NTO och har varit populär med sitt dragspel både i profana och kyrkliga sammanhang.
– Jag har aldrig rökt eller druckit alkohol vilket kan ha medverkat till att jag haft kondition tillräckligt för skogsarbetet. Dessutom har jag åkt Örnloppet (sex mil) nio gånger och en rad andra skidtävlingar i Dorotea och på andra platser.

Motorsågen var varmkörd när vi kom på besök en klar och fin höstdag. Vedboden och bagarstugan är så fulla med ved att väggarna bågnar och fönstren tyckts ut.
Doris Berglund är fortfarande vaktmästare och ringer i klockstapeln när det är gudstjänster i det lilla kapellet, ett kapell, som tidigare stod mitt i byn, men som nu är kringgärdat av skog åt alla håll.

Sven Lindblom

Klara Sjöberg från Kvarnå – Mongolmissionär under många år

ur Östanbäcksnytt # 2014

Klara Sjöberg

Klara Maria Sjöberg föddes i Kvarnå, Junsele, den 27 december 1903 som sjunde barn till Erik Edvard Sjöberg och hans hustru Anna Magdalena Mähler. När Klara var 14 år omkom hennes pappa i ett åsknedslag. Klara kom till ålderdomshemmet i Bölen, där hon arbetade som tjänsteflicka i två år. Sedan bodde hon en tid i Ed och arbetade på Nordhem, ett hem för förståndshandikappade flickor, samt verkade som evangelist på flera platser. 1926 flyttade Klara till Matteus församling och vidare till Salem, Stockholm.
Klara blev döpt i vatten och förenad med Salemsförsamlingen i Junsele som helt ung, redan 1922. Den 14 februari 1937 blev hon, efter genomgången missionärsutbildning, i Tumba, avskild som missionär för missionen i Mongoliet. Med i Tumba fanns även Arne Nordmark, som en vecka tidigare blivit avskild för mission i Mongoliet i Södertälje.
Klara skriver själv om sin kallelse på följande sätt:
– Du, Herre, övertalade mig, och jag lät mig övertalas. Du grep mig och blev mig övermäktig…(Jer.20:7). Då jag nu står inför denna verklighet att få gå till Mongoliet med frälsningens glada budskap, fylles mitt hjärta med tacksamhet till Gud. Då jag var barn, talade Gud till mitt hjärta om hedningarnas nöd. men åren gingo, jag blev stor och kom ut i livet och ämnade ordna för mig en tryggad framtid. Men då kom Herren på nytt och talade till mitt hjärta om nöden där ute. Jag har förstått under flera år, att en dag skulle denna inre kallelse, som jag försökte dölja, bliva en uppenbar verklighet. När tiden kom och Herren bjöd mig gå, ryggade jag dock tillbaka för de lidanden och försakelser, som jag förstod skulle möta mig på denna väg. Först efter mycken kamp och bön blev jag villig att lyda och gå. Jag har blivit väldigt gripen av att se Herrens ledning och hjälp till allt. Gud har på ett underbart sätt givit mig allt, vad jag har behövt, intill denna stund. Han skall ock hädanefter hjälpa.
Nog känner jag mig bävande inför den stora uppgiften, men Jesus har själv sagt: ’Se, jag är med eder alla dagar intill tidens ände’. Prisat vare Hans underbara namn!
Önskar att i fortsättningen få vara innesluten i Guds folks förböner.
En fridens hälsning till alla vänner och förbedjare i det kära Sverige. Klara Sjöberg.” För Klaras underhåll svarade Filadelfiaförsamlingen i Tumba, Salemsförsamlingen i Junsele och ett par enskilda vänner.
Resan anträddes från Stockholm den 20 februari. Broder Nordmark får, från Helsingfors, fortsätta resan genom Ryssland i sällskap med mongolmissionärerna Folke och Greta Boberg samt Klara Sjöberg från Tumba. De beräknade, om allt skulle gå, som de tänkt, att vara framme i Wangiefu någon av de första dagarna i april. Det blev en strapatsrik resa. Inte förrän den 17 april var de framme i Mongoliet. Arne Nordmark skrev till Evangeli Härold och berättade om resan. Utdrag ur brevet:
”Vi hade en god resa hitut. Herren bevarade oss från allt ont, och det fyllde våra hjärtan med tacksamhet. Den 17 april voro vi framme.
Så hade jag då kommit till Mongoliet – kallelsens och längtans land … Inför allt det okända hade mitt hjärta en ljuvlig vila och ro.
Redan under resan genom Sibirien hade jag haft den stora glädjen att få se de första mongolerna, men nu var jag i deras eget land. … Nu har några månader gått, och under den tiden har jag fått lära känna något av förhållandena och arbetet på detta fält. Även här har Gud tagit ut en skara från mörker till ljus. … Strax efter midsommar var jag i tillfälle att tillsammans med broder Boberg bevista en tempelfest i Djuen Chi, ett tempel beläget bland bergen några svenska mil härifrån. Sedan vi hyrt kameler och lastat dem med våra tält, en låda bibeldelar samt andra, för vistelsen, nödvändiga saker, begåvo vi oss iväg. Solen strålade från en högblå himmel och det var mer än tillräckligt varmt. Vid 6-tiden på eftermiddagen nådde vi fram till bergen. Naturen bytte gestalt i ett enda nu. Förut hade vi färdats över idel slättland. Framför oss hade vi en smal dalgång med en ännu smalare väg. Jag njöt obeskrivligt av naturens skönhet. På bergssluttningarna och i dalen växte en mångfald träd, buskar och blommor. Vi voro ej ensamma, ty vi passerade den ena kamelkaravanen efter den andra. Det var kinesiska köpmän, som under festdagarna ämnade utbjuda sina varor. Vägen slingrade sig i jämn stigning uppåt tills vi slutligen nådde fram till ett vidgat område. Här låg templet eller rättare sagt templen – det ena liggande högre än det andra. På ena sidan hade prästerna sina bostäder, byggda i rad på en av sluttningarna, och de höga bergen ramade in den vackra tavlan. Aftonsolens strålar belyste det majestätiska landskapet. Skymningen föll och snart var det mörkt. Vi gjorde upp en eld och drucko te i väntan på att våra saker skulle komma.
Vid 11-tiden på natten kommo de. Sovtältet sattes upp, och sedan vi kokat ris och kött, vilket smakade utmärkt, gingo vi till vila. Tidigt påföljande morgon satte vi upp mötestältet. Redan innan vi stigit upp, kommo mongolerna och tittade in i vårt tält. De äro ganska nyfikna. Dock vänjer man sig snart vid att de äro litet närgångna. De menar inget illa med det.”
Efter en lång beskrivning av templens inredning med en mängd små lampor och ”avgudabilder”, mongolernas ritualer i de egna templen samt om Nordmarks och Bobergs gudstjänster i mötestältet, avslutas brevet med orden: ”Syskonen Boberg samt syster Sjöberg förena sig med mig i de varmaste fridshälsningar. Eder i Herrens tjänst lycklige broder Arne Nordmark.”
Den 28 oktober 1937 kunde man läsa följande i Evangelii Härold: ”Från Mongol-missionärerna Folke och Greta Boberg, Arne Nordmark och Klara Sjöberg ha vi ej fått någon underrättelse på över två månader. Då enligt dagspressen staden Paotown nu intagits av den japansk-mongoliska armén, ha postförbindelserna den vägen säkerligen blivit avbrutna, varför man ej kan vänta brev så snart från dem. Emellertid ligger staden Wangeifu, där dessa syskon äro bosatta, långt ifrån själva stridsfronten. Någon överhängande fara torde därför icke hota våra syskon. Det enda som vållar svårigheter, är att få medel ut till dem.”
1939 berättade Folke och Greta Boberg om strapatser i samband med att de besökte Klara i Wangiefu:
”Vi äro vana vid att möta litet svårigheter, så de avskräckte oss icke. Allt lastades på lördag morgon och visade farväl. Komna utanför staden beslöt emellertid kamelernas ägare att själv gå tillbaka, under det att vi skulle invänta honom. Vi förstodo hans plan, varför vi återvände till staden, där vi fingo tillfälle att stanna på mötena över hela söndagen. Först på måndagen blev han färdig. Han hade nämligen spelbegär, och den sista natten hade han förlorat sina sista penningar. Det kändes oerhört svårt och nästan pinsamt för min hustru och mig, att lämna syster Klara Sjöberg ensam i Wangiefu, och uppbrottets stund var ej den bästa. Men vi tacka Gud för vår trogna, högt värderade syster och medarbeterska, som nu trädde ensam in i ansvaret och arbetet, medan vi voro borta. Broder Nordmark lovade också komma över på söndagsmötena i den mån han kunde.”
Livet i Mongoliet var inte så lätt. Japanerna hade ockuperat Mongoliet redan 1937 och strider med kinesiska armén pågick. Deserterade kinesiska soldater bildade rövarband, som drog härjande genom provinsen. En missionärskamrat till Klara, Elin Carlsson, berättar, i ett brev från oktober 1937, om rövarna, som en dag tog sig in på deras gård och rövade allt de hade. De begärde 7000 dollar men fick bara de 45 dollar, som de hade. Elin blev bunden vid en träpåle och blev slagen med träribbor, så flisorna yrde, blev stucken med bajonett på underläppen så blodet började rinna ner på kläderna. Hon blev slagen på ryggen med en träribba med spikar, som trängde in i ryggen, minst 40 gånger. Syster Linda Jonsson fick slag i huvudet så blodet sipprade ner mot örat och kläderna. Banditerna sa, att de skulle ha syster Ilin Carlsson med sig, när de lämnade missionsstationen. Elin var tvungen att ta farväl av sin syster med orden: ”Glöm aldrig att bedja till Gud. Han skall hjälpa igenom.” En stund efter att rövarna hade lämnat stationen, hörde man skottväxling. Soldater hade kommit till byn för att driva bort rövarna. Det blev heta strider och många blev dödade. Några soldater lyckades hitta Ilin. Den natten sov missionärerna under en vinranka inne på gården. I dagbräckningen gick de till en by, där det fanns några troende. Rövarna hade inte fått med sig allt och hade hotat med att komma tillbaka.
Riktigt så dramatiskt var det inte i Wangiefu eller i Tjaghan Osso, en utpost till Wangiefu, där Klara och Olga Sundberg befann sig. Den 23/11 1941 skriver Klara hem till Sverige:
”Hjärtligt tack för all hjälp jag för min personliga del fått mottaga, tack för den sista checken jag nyligen fått. Det är underbart att vägen ännu är öppen, så att vi får vårt personliga underhåll. Nu en tid har växeln varit väldigt fin, så att pengarna räckt till en hel del … Vi, Olga Sundberg och jag, har i dag haft främmande från stan. Bobergs samt Ester Linnskog kom ridande hit på förmiddagen, de har nu återvänt hem. Platsen, som vi bor på, är inte långt från staden, utan man kan orka med en tur fram och åter på dagen. Vi två har varit här nu ett par månader och ämnar fortsätta här i vinter om inte något särskilt inträffar. Vi har fått köpa ett lerhus av en mongol på platsen. Han har rappat och gjort det så trevligt och snyggt som möjligt. Fastän det är bara papper för fönstret, i stället för glas, och jordgolv, så har vi så varmt och skönt.”
I mars 1949 är läget inte så bra. Klara skriver: ”Tack för all hjälp, förstår att det är inte så lite arbete, som ligger bakom allt och nu i synnerhet, när det har dragits till så hårt även i Sverige, det måste vara dåligt ställt med valutan. Det är ju gott för alla nya missionärer, som hunnit ut innan de nya bestämmelserna trädde i kraft. Men när det gäller Kina så ser det inte mycket hoppfullt ut. Vi frågar oss, ska vi ändå till slut måsta lämna landet. För en fjorton dagar sen stodo vi alla här i norr väldigt villrådiga, hur vi skulle göra, att gå meddetsamma eller invänta å se, men detta kunde ju innebära att vi bleve instängda. I Ninghsian stad var det en gräslig oro. Guvernören med sina fem fruar samt hans ägodelar flyttade över till Tsinghai Lauchour, även de höga gubbarna i Ninghsian flydde, de var nog rädda att folket skulle överlämna dem till fienden, guvernören har varit grym mot sitt folk, inte undras över att de hatar honom …”
Klara Sjöberg återkom till Sverige 1948 och arbetade inom sjukvården. 1952 gifte hon sig med filaren Helge Konstantin Ahl f. 1891 i Stockholm. Klara dog den 26 augusti 1982 i Rönninge, Stockholm efter att ha varit änka sedan 1975.

Tack till Birger Moström som tagit fram brev och klipp.

Ulla Thorsell Östlund

Hon valde glesbygden före livet i storstaden

ur Östanbäcksnytt # 2012

Jonna Jinton i Grundtjärn är en av släktens allra största kändisar. Hon är 22 år och flyttade för snart två år sedan från Stampgatan mitt i Göteborg till Grundtjärn. Hennes mamma Anita kommer från byn och efter att ha firat sommarlov 2010 i den glest befolkade byn blev längtan tillbaka alltför stor. Hon övergav plugget och storstaden och kamraterna för att börja ett helt nytt och annorlunda liv nära naturen.
Hennes nystart i livet har varit mycket omnämnd i dags- och veckotidningar samt även i flera TV-program. Bland andra har Östanbäckaren Hans Lindblom på Mittnytt gjort reportage om den annorlunda tjejen.
Jag var i Grundtjärn fyra veckor under semestern sommaren 2110 och när jag kom tillbaka till Göteborg och bostaden mitt i centrum fick jag kvävningskänslor, berättar hon. Jag ville så snabbt som möjligt tillbaka till Grundtjärn.
Grundtjärn är en avfolkningsby inom Örnsköldsviks kommun, nio mil från stadens centrum nära gränsen till Sollefteå med Junsele som närmaste tätort. Förr var det en relativt stor by med egen skola där invånarna levde på sina jordbruk och skogsarbete. I dag bor bara 13 personer kvar.

Vändning kommer

Men det är möjligt att en vändning kommer, säger Jonna Jinton. Jag har massor av vänner på facebook och min blogg, som skriver, att de gärna skulle vilja bo som jag gör just nu. Det är många i storstäderna i min ålder som drömmer om ett liv på landet.
Junsele är känt som ett riktigt kallhål. I december 2010 var det 35 grader kallt i flera dagar i sträck och cirka 20 minusgrader mest hela månaden strax efter det att Jonna flyttat till byn. På julaftonen var det som allra kallast med – 38 grader och massor av snö.
Vattnet frös och på morgonen hade jag nedåt + 4 grader inomhus som kallast, säger Jonna Jinton med ett leende. Det kom rök om andedräkten när jag gjorde upp eld i kaminen och spisen. Det var min gammelmorbror Tage i grannhuset som räddade mig. Han hjälpte mig med veden och mycket annat.
För Jonna Jinton är flytten till Grundtjärn inget hugskott. Hon säger att hon längtade efter de öppna ytorna, skogen och tystnaden när hon bodde i Göteborg. Och öppna ytor finns det fortfarande i byn. De tidigare välskötta åkrarna används nu som betesmarker av storbonden Frida Bylund i Myckelgensjö. Dessutom finns det en stor sjö intill byn med en utmärkt sandstrand där det inte är svårt att få vara ensam.
Här finns allt som jag inte hade mitt i storstaden, säger Jonna Jinton. Både Sollefteå och Örnsköldsvik finns inom räckhåll. Jag tycker också om Junsele och dit är det inte mer än ett par mil.
För Jonna Jinton är det en uttalad livsstil att välja landsbygden före storstaden.
Jag tänkte på Grundtjärn varje dag under gymnasietiden. Jag kände mig instängd i lägenheten mitt i Göteborg och längtade tillbaka hela tiden. Drömmen var att få flytta till min barndoms Grundtjärn och bosätta mig där för gott. Min mamma har också flyttat till byn.

Tillverkar smycken

Jonna Jinton tillverkar smycken i silver och swarovskipärlor. Det är en typ av kristall som blänker till och med i skuggan. Det är ett företag som Jonna har tillsammans med sin mor Anita Jinton. De har en butik på nätet med namnet Nordkristall.se.
Avsikten är att hela tiden tillverka smycken med nordisk anknytning, säger Jonna Jinton. Det kommer att bli smycken som är inspirerade av Nordkalotten, norrsken, kyla och vita vidder men också av sommar och sol. Den här byn är förunderligt vacker både sommar och vinter. Ibland undrar jag om det är lagligt att få bo så här vackert.
Jonna Jinton beskriver kontinuerligt sina svårigheter och glädjeämnen på nätet. Det räcker med att googla på Jonna Jinton för att nå hennes blogg och även företaget Nordkristall.

Sven Lindblom

Anledning till ett kåseri

ur Östanbäcksnytt # 2013

Som ny medlem av Östanbäcks släktförening fick jag mig tillsänt en hel del informationsmaterial och även de två senaste årens utgåva av Östanbäcksnytt. För mig var detta en mycket intressant läsning och det gav mig många nya upplysningar om olika släktingar.
I det senaste häftet kunde jag läsa om familjen Rickard Sjödin.
Deras son, Nicke Sjödin var ju redan ett känt namn för mig så det var intressant att läsa.
Om det var tillfälligheter eller ödet som medverkade så hade vi i vår familj för ett antal år sedan, hösten 1992, kontakt med Nicke Sjödin. Han hade hamnat mitt i ett snöoväder och fått problem med sin bil just när han passerade vår bostad i Håkmark utanför Umeå. Våra två söner bodde vid den tiden fortfarande hemma och råkade vid tillfället vistas i den garageverkstad som finns på gården. Som den naturligaste sak i världen hjälpte de Nicke Sjödin
med vinterdäcken och tyckte själva det var ett roligt sammanträffande som de berättade om senare på kvällen. Ingen av oss hade en aning om ett eventuellt släktskap.
Någon vecka senare fanns ett kåseri infört i länstidningen Västerbottens Kuriren med rubriken ”Änglar finns…” författat av Nicke Sjödin. Vi gladde oss mycket åt kåseriet och jag återger det här för den som vill läsa det.

Ingegerd Östergren

Änglar finns…

För en massa år sen gick det en film som hette Änglar, finns dom? På den tiden tyckte jag det var en rätt löjlig fråga men numera vet jag bättre. Änglar finns. Närmare bestämt finns dom i Håkmark, nån mil väster om Umeå. Dom är blonda, rätt unga, trevliga och har allting, precis som änglar ska ha.
Dom har t ex fälgkors, skruvdragare, domkraft och en jädrans massa skruvar och muttrar och bultar och lufttrycksmätare och jag vet inte allt.
Om vi nu tar det från början. I så fall var det i början av förra veckan kalasfint väder, så att fara till Umeå på sommardäck var lätt som en plätt. Min pessimistiska omgivning rådde mig att ta med vinterdäck i skuffen. Löjligt, tyckte jag men lydde för husfridens skull.
I Umeå – detta tundraliknande lapphelvete – började det ju snöa så fort jag kom dit. Stora samehandskar bara dånglade ner över mig och mina sommardäck. På onsdag gick snön upp till extraljusen.
Det var då jag skulle göra en utflykt till Vindeln. Bara att hitta avtaget till Sorselevägen var ett eldprov i takt med att Blåvinge fann Guldpudran eller vad hon hette. Sen skulle jag köra längs den där vägen då. På sommardäcken.
Ja, jag vet att det var idiotiskt, men vem ställer sig och skiftar till vinterdäck, när det blåser 200 sekundmeter och snöar isbitar i skallen och långkalsongerna är 20 mil bort? Inte jag i alla fall. Så jag körde.
En smörklick i en het stekpanna känner alla till. Då vill jag bara tala om att en sådan smörklick är rena betongfundamentet jämfört med min bil på den här vägen. Kort sagt – det var halt. När jag med långsidan före med knapp nöd hade smitit undan en människoätande timmerbil, med bakändan hade missat en lyktstolpe med fyra millimeter och endast med en hårsmån undgått att ramma en hel skidutflykt, insåg jag min begränsning som isracingförare. Jag
dammade in på en öppen plätt vid ett översnöat hus och kallade på kommunala färdmedel. Jag var beredd att låta bilen bli något för framtida glaciärforskare att grubbla över.
Dan därpå, när stormen bedarrat och snömassorna lagt sig till ro uppsökte jag bilen igen. Den stod kvar, ehuru litet kall om huven.
Då uppsökte jag det översnöade huset – som nu var snyggt framskottat – och träffade de två änglar jag nämnde om i början, En av änglarna – en blond, vikingliknande gestalt – sa nåt i stil med: ”Men inte kan du stå ute heller det är ju för kallt, vi tar in bilen i mitt garage, kör in här du!” In i ett välförsett garage gled jag som en oljad iller och började klia mig i skallen och undra över var jag hade domkraften – vem fan är det som hittar på nya
ställen att gömma domkraften på i varje ny bilmodell? – så upplät en av änglarna sin mun, talade och sade: ”Men inte ska du skita ner finkläderna (han menade mina säckiga gabardin-brallor) – flytta dig, så fixar vi det här.”
Sen tog det exakt åtta minuter så hade jag vinterdäcken på och gammhalsommar-däcken instuvade. Det enda jag gjorde själv var att sätta fast navkapseln på höger fram. Den föll mycket riktigt loss och försvann på vägen in till Umeå.
På frågan vad jag blev skyldig blev svaret: ”Inte ska vi ha nåt för det. Det var roligt att kunna hjälpa till.” Tala om att ha egendomliga krav på nöjen.
Nu inställer sig ett antal frågor. Vad var det för egendomligt Herrens pekfinger som knuffade in mig just på den gårdsplanen? Jag hade ju letat som en dåre efter en vanlig P-plats. Kan man träffa på sån där självklar hjälpsamhet mot en ovanligt insnöad tönt nån annanstans i EG-gemenskapen? Var det möjligen skifte av däck Jesus tänkte på när han talade om det där om att ”Vadhelst I haven gjort mot en av dessa mina minsta, det haven I ock gjort mot mig.”
Hur som helst, om det var det Han tänkte på eller inte – i Håkmark har han ett par utsända änglar i alla fall. Försedda med snöskovlar, fälgkors och två dussin änglars tålamod. Man blir som tårögd av lycka.

Nicke Sjödin

Sida 1 av 7