ur Östanbäcksnytt #7 1985

Denna berättelse är nedtecknad av köpman Paul Lundin, Näsåker. Han har hört den berättas av väverskan Kristina Magdalena Mähler i Näsåker (1877-1967) (VI:53 på Per Erssons stamtavla). Berättelsen handlar om Pehr Åkerström och Brita Ersdotter (IV:4). Brita Ersdotter finns också upptagen i rad IV som barnbarn till Erich Pärssons dotter Brita Ersdotter och hennes make Olof Jacobsson, som var nybyggare i Degersjöberget.

Ända sedan nyåret 1813 hade bonden Erik Olofsson på Degersjöberg gått och hostat och känt sig dålig, och en dag mitt i slåttern fick han en kraftig blodstörtning, 33 år gammal.
Enda barnet i familjen var dottern Brita, som var 13 år vid faderns frånfälle. Ersgården var ett burget hemman med stora skogsarealer, som nu Brita var ägare till, sedan också modern Malin avlidit genom ett fall på vårisen, då hon ”bröt ryggen av sig”, som det så drastiskt heter i kyrkans dödbok.

Det säger sig själv att en flicka, vilken är såväl rik som vacker, får många friare, och Brita Ersdotter var nyligen fyllda 17 år när hon gifte sig med den 24-årige bondsonen Per Jakobsson Åkerström ifrån Junsele. Per var en charmig gosse, dansade bra, var musikalisk och hade lätt att imponera på det motsatta könet. Att sedan karaktären i bland kunde spåra ur och att han hade lätt för att ge efter när prövningar och besvärligheter dök upp, det var nu inte så många som tänkte på. Alla voro nämligen överens om att Brita Persdotter hade fått en såväl bra som stilig make.

Den första tiden av äktenskapet gick utan friktioner. Men när den första förälskelsen börjat lägga sig och tystnaden lägrade sig alltmer över den ensliga skogsbyn, då började Per att så smått ledsna på det enformiga livet. Han ville att livet skulle föra med sig ständiga omväxlingar, men här på Degersjöberg hände faktiskt ingenting. Allting gick i sin långsamma, invanda men oerhört tröga livsrytm. Så Per längtade efter andra tider, och de skulle faktiskt komma, fortare än han kunnat drömma om. En vinterdag kunde man ute i töcknet på Degersjöns is se en släde komma körande upp mot gården. Det var fyra män, vilka presenterade sig som skogsuppköpare, en titulerades för disponent, en annan för grosshandlare och två andra för inspektorer. De ville köpa skog! England behövde virke, men det var endast tillfälligt – det gällde att passa tillfället. Det var ju som om man fick skära guld med träknivar, menade en av uppköparna, när man fick betalt för gråtallen.

Dagen efter gjorde kvartetten, med Per som ciceron, en kortare orientering bland Ersgårdens skogsområden. Sedan bjöd den som presenterade sig som grosshandlare 18 000 kronor för hemmanets alla skogar. Gården och den odlade arealen fick Per Jakobsson givetvis behålla.

Det var klart att de borde sälja, menade Per när han senare blev ensam med hustrun. Man voro väl dum eljest. Men Brita var skeptisk. Hon hade också talt med Olof Olofsson, farbrodern, som ägde den andra halvan av byn, men han skulle inte sälja.
Men när kvällen kom bjödo herrarna på punsch och cognac och sedan Brita gått in till sitt, tog grosshandlaren fram ett köpekontrakt. Artontusen för skogen! Det var ju som att få pengar till skänks.

Spriten hade fått Per i den sinnesstämningen att nu behövde han inte fundera längre. Han skrev under och de två inspektorerna bevittnade. Men när morgonen kom och Per vaknade mindes han inte så mycket av den gångna kvällen.

Ja, att det varit förbålt trevligt och cognacen hade smakat utmärkt. Men när han tittade i penningbörsen och läste igenom kontraktet, så försvann allt det glada. Det fanns inte mer än artonhundra i portmonnän och även kontraktet visade på samma summa. Vad var det här för skoj?
Han fick tag i grosshandlaren, som också nyligen stigit upp, men denna visade sig helt oförstående. Hr Åkerström måste ha misstagit sig. Det hade ju aldrig varit tal om annat än artonhundra. Det skulle ju ha varit våldsamt med skog om man skulle ha betalat artontusen. Men han kunde ju fråga de andra tre, men de visade också samma negativa hållning när Per framställde sin fråga. Alla såg de förvånade ut och skakade på sina huvuden. Nej, det hade aldrig varit fråga om mer än artonhundra.

Samma dag fick Britas farbroder, Olof Olofsson, besök av kvartetten. Olof skakade på huvudet, han hade ingen tanke på någon skogsförsäljning. Det var heller inte meningen, menade disponenten, de ville bara kolla att Olof hade lagfart på hemmanet. Köpebrev e d.

Olof såg konfunderad ut. Såväl han som brodern Erik, hade ju fått var sin halva av byn av sin far, Olof Jakobsson. Inte hade det blivit någon skrivelse på det, inte heller något gåvobrev.

Det var ju tråkigt det, menade grosshandlaren. Då följde naturligtvis Olofs skog med i köpet av Ersgårdens skogsmarker. Gården och den odlade jorden fick han behålla, och det var väl huvudsaken. En tid därefter lät Per och Olof ställa saken inför tinget, och det sägs att om Per velat erkänna att han varit berusad vid det tillfälle när han skrev under köpekontraktet så kanske… Nu var han för stolt därtill och såväl han som Olof Olofsson fick avslag på sina argument.

Nu följde en tid av rusch och liv däruppe i skogsbyn Degersjöberg. Det exploaterande liv som Per Jakobsson så ivrigt längtat efter. Men han kände själv ingen glädje ty ångerns ruelse frätte på hans samvete, trots att nu hustrun inte förebrådde honom hans handlingssätt utan i stället försökte trösta honom.

Men ibland när grubblandet tog för stora proportioner, vandrade han upp på toppen av byberget och famnade med sin blick sina forna domäner. Men över de uthuggna skogarna susade vinden med samma gåtlika tyngd som den en gång farit fram över dessa malmfuror, vilka enligt gamle Ol’Jacks’n voro raka som kyrkljus och så höga att molnen sopade deras toppar när dessa gingo lågt.

Utdrag ur dödsboken: Bonden Per Jakobsson Åkerström död 5 april 1897=77-årig. Hustrun Brita Ersdotter död 27 september 1888=81 år.