Sagan om Gunnel Snålla

ur Östanbäcksnytt #6 1984

För så länge sedan att Ångermanland inte riktigt ännu var kristnat kom kungadottern Gunnel Snålla till Junsele för första gången. Hon byggde och bodde där och till husdjur som riddjur hade hon en älg. Detta att tamälgen använts som dragdjur, har sedan länge varit känt. Men att den också använts som riddjur hörs för första gången i och med Gunnel den Snälla. Gunnel kom alltså till Junsele i sent 1000 tal och det berättas att hon en gång slagit vad med lappen Kil om vem som skulle komma först till julottan i Sånga. Lappen hade sina självrännarskidor och Gunnel skulle rida på sin älg. Kampen blev hård och än var lappen först och än var Gunnel först, men till Sånga kyrka red Gunnel först upp på kyrkvallen. Väl framme berättas det att Gunnels älg föll död ner. Lappen Kil, han kom aldrig fram. Han hade störtat ner i Kilforsen och drunknat och allt sedan dess har forsen burit det namnet.

En annan gång var Gunnel till en marknad och inköpte där en Kyrkklocka för 3 daler. Klockan hängde hon om älgens hals och red så hem till Junsele. Klockan skänkte hon som kyrkklocka till Junsele kyrka, som då låg på Märrgård i Mo, Junsele. Klockan hängdes upp i en al och klockaren behövde inte längre stå i kyrkporten och ropa. ”Köm till körka”.

Vid denna tid vallfärdade stora pilgrimsskaror från våra trakter till St Olofs grav i Norge och det berättades att helt nyss ha tre pilgrimsfartyg stuckit in genom Halsen. Två kom söderifrån och i ett satt äntligen Thorer Hund, hemkommen från det Heliga landet, klädd i säck och aska, svårmodig och bortkommen på alla vis. Den tredje farkosten kom norrifrån från Ångermanlands Ådal. Där var drottning Gunhild den kloka med sitt husfolk och andra kristmänniskor. Gunhild bekostade färden åt dem alla. Många av resenärerna var ännu inte döpta och var med på resan för att bli döpta och få del av underverken. Pilgrimernas resa gick under glam och spel, såsom dessa brukar göra.

Gunhild den snälla

Vem var då Gunhild den Snälla. Enligt sägnen var hon den som först byggde i Junsele. Hon gav också namn åt socknarna Liden och Resele. Det namn vi idag känner som Gunhild den snälla är en i sagorna mycket omtalad kvinna. Ibland kallas hon för drottning Gunhild, men för det mesta för Gunneli Snälla. När vi då tänker på ordet snäll skall vi inte bara tänka på godhet utan också på visdom och klokhet.

Var Gunhild bodde är omtvistat. Olika platser i den övre Ådalen gör gällande att det var just här som Gunhild bodde. Fors i Jämtland och Bodsjö i Medelpad är också platser som nämnts som Gunhilds boplats.

Det är inte bara i sägnerna som Gunhild nämns. I en av de äldsta kända handlingarna för Norrland berättas om Gunilla Snilla. Handlingen är en rågångshandling från 1270-talet. Gunilla Snilla levde samtidigt med Arne Ille, som var den förste kristne mannen i Ragunda.

Han har troligen levt omkring 1050. Gunhild har troligen levt i slutet av 1000-talet och haft skilda egendomar i Ådalen och främst i dess övre del. Just den här ovannämnda rågångshandlingen visar att hon var bosatt i Sollefteå. Men med Sollefteå torde menas allt som idag menas med den övre Ådalen och då också innefatta Lapplands södra del.

Ett exempel på Gunhilds företagsamhet ger oss förhistorien till den ovan omtalade rågångshandlingen. I den tid då Gunhild levde, fanns inga bestämda gränser mellan landskapen och Gunhild begärde hos kungen tillstånd att reglera detta. Kungen ville då pröva Gunhilds förmåga, så han gav henne följande prov. Hon skulle komma till honom, då det ej var ny eller nedan, ej dag eller natt, icke klädd eller oklädd samt varken gående, ridande eller åkande. Gunhild löste problemet med att komma då gryningen sammanföll med månens nytändning och hon var insvept i ett nät när hon kom inför kungen med ena benet över ryggen på en bock och det andra gående på marken. Hon bestod alltså provet inför kungen. Rågången mellan Medelpad och Ångermanland mötte inga hinder men rågången mot Jämtland var inte heller klar på 1270-talet långt efter Gunhild den snällas död. Ett annat namn är också känt i samband med Gunhild och det är drottning Kråka. Detta är ett öknamn som Ångermanlänningar i långa tider fått bära. Än i dag hörs ibland Helgums Kråkern. I Junsele har man tagit fasta på det goda och visa hos Gunhild och kallar henne för Gunnel Snålla eller Junselegomoran. De goda handlingar som Gunhild gjort i Junsele har också fått till uttryck att man tagit hennes bild till sockensigill. Detta sigill utgör också största delen av Östanbäcks släktförenings emblem.

Att det är något särskilt med Gunnel Snålla är inte att ta miste på. Kanske var hon också en kungadotter och drottning. Vid denna tid fanns i Uppsalakungsätten en Gunhild som under kort tid två gånger blev drottning. Först var hon gift med sin kusin kung Anund Jakob. När han efter en kort tid dog gifte hon om sig med danske konungen Sven Estridsson, som var hennes tremänning. Den mäktige ärkebiskopen Adalbert i Hamburg ogillade detta äktenskap och krävde att kungen skulle giva Gunhild skiljebrev. Efter att även påven understrukit uppmaningen gav Sven Estridsson drottning Gunhild skiljebrev. I sin krönika på 1000-talet skriver Adam av Bremen att den frånskilda drottning Gunhild drar sig tillbaka till egendomar på andra sidan Danaväldet. Dessa egendomar skall Gunhild ha ärvt av sin mor Holmfrid, som var gift med Sven Jarl. Holmfrid var en syster till Olov Skötkonung. Att Danaväldet sträcker sig upp till och med Jämtland skulle kunna peka på att drottning Gunhild och Gunhild den Snälla eller Gunnel Snålla är en och samma person. Adam av Bremen tillägger att Gunhild vigde sitt liv åt kärleksgärningar bland de fattiga och sjuka. Hon var gästfri och givmild i sitt kärleksliv.

Föregående

Ett människoöde – avskrift ur Edens historia

Nästa

Christina Pärsdotter och "Gammryssen"

3 Kommentarer

  1. Erik

    1273 omnämns för första gången Gunnhild Snälla (snälla -den snabba). Hon var same och omtalas som lapp, finn och drottning. Hon bodde i Solatunum, dagens Sollefteå vid Ångermanälvens (dåvarande) utlopp i havet. Hon tvistade i ”kristendomens första dagar” med Arne Ille (som var den förste kristne mannen i Jämtland) om ett landområde. Gunhild ”tog finn sin” och satte på Arnes land vid Blafinnungs tiorn. Arne tog finn och sänkte ner honom i vattnet (dränkte honom). Därpå blev förlikning och Arne erlade avgift för landet öster om tjärnen. Då lät Gunhild ytterligare av sitt folk fara till Arnes vatten och fiska. Men Arne lät märka sina vatten genom att sänka ner hela renkronor och satte järnnaglar i dessa till ett märke och upptäckte därmed Gunnhilds ”snikenhet och fredsbrott”. Sedan gick de åter upp landet hos Arne, men (med?) finnen hette Blåfinn (d. v. s. den mörkhyade samen) och uppkallades efter honom Blåfinnstjärn.
    Saxat ur Zachrisson 1997:170 i boken Möten i gränsland.

  2. Fantasiskt intressant! Min far hittade i södra reseleskogen ett jätteröse som han trodde var ett riksröse. Och det var det kanske.

    TACK!

    Erik

  3. Roland Torestad

    Vem har skrivit den fina artikeln om Gunhild Snålla Tacksam för svar och tack för artikeln.

Kommentera

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén