ur Östanbäcksnytt # 2013

Som ny medlem av Östanbäcks släktförening fick jag mig tillsänt en hel del informationsmaterial och även de två senaste årens utgåva av Östanbäcksnytt. För mig var detta en mycket intressant läsning och det gav mig många nya upplysningar om olika släktingar.
I det senaste häftet kunde jag läsa om familjen Rickard Sjödin.
Deras son, Nicke Sjödin var ju redan ett känt namn för mig så det var intressant att läsa.
Om det var tillfälligheter eller ödet som medverkade så hade vi i vår familj för ett antal år sedan, hösten 1992, kontakt med Nicke Sjödin. Han hade hamnat mitt i ett snöoväder och fått problem med sin bil just när han passerade vår bostad i Håkmark utanför Umeå. Våra två söner bodde vid den tiden fortfarande hemma och råkade vid tillfället vistas i den garageverkstad som finns på gården. Som den naturligaste sak i världen hjälpte de Nicke Sjödin
med vinterdäcken och tyckte själva det var ett roligt sammanträffande som de berättade om senare på kvällen. Ingen av oss hade en aning om ett eventuellt släktskap.
Någon vecka senare fanns ett kåseri infört i länstidningen Västerbottens Kuriren med rubriken ”Änglar finns…” författat av Nicke Sjödin. Vi gladde oss mycket åt kåseriet och jag återger det här för den som vill läsa det.

Ingegerd Östergren

Änglar finns…

För en massa år sen gick det en film som hette Änglar, finns dom? På den tiden tyckte jag det var en rätt löjlig fråga men numera vet jag bättre. Änglar finns. Närmare bestämt finns dom i Håkmark, nån mil väster om Umeå. Dom är blonda, rätt unga, trevliga och har allting, precis som änglar ska ha.
Dom har t ex fälgkors, skruvdragare, domkraft och en jädrans massa skruvar och muttrar och bultar och lufttrycksmätare och jag vet inte allt.
Om vi nu tar det från början. I så fall var det i början av förra veckan kalasfint väder, så att fara till Umeå på sommardäck var lätt som en plätt. Min pessimistiska omgivning rådde mig att ta med vinterdäck i skuffen. Löjligt, tyckte jag men lydde för husfridens skull.
I Umeå – detta tundraliknande lapphelvete – började det ju snöa så fort jag kom dit. Stora samehandskar bara dånglade ner över mig och mina sommardäck. På onsdag gick snön upp till extraljusen.
Det var då jag skulle göra en utflykt till Vindeln. Bara att hitta avtaget till Sorselevägen var ett eldprov i takt med att Blåvinge fann Guldpudran eller vad hon hette. Sen skulle jag köra längs den där vägen då. På sommardäcken.
Ja, jag vet att det var idiotiskt, men vem ställer sig och skiftar till vinterdäck, när det blåser 200 sekundmeter och snöar isbitar i skallen och långkalsongerna är 20 mil bort? Inte jag i alla fall. Så jag körde.
En smörklick i en het stekpanna känner alla till. Då vill jag bara tala om att en sådan smörklick är rena betongfundamentet jämfört med min bil på den här vägen. Kort sagt – det var halt. När jag med långsidan före med knapp nöd hade smitit undan en människoätande timmerbil, med bakändan hade missat en lyktstolpe med fyra millimeter och endast med en hårsmån undgått att ramma en hel skidutflykt, insåg jag min begränsning som isracingförare. Jag
dammade in på en öppen plätt vid ett översnöat hus och kallade på kommunala färdmedel. Jag var beredd att låta bilen bli något för framtida glaciärforskare att grubbla över.
Dan därpå, när stormen bedarrat och snömassorna lagt sig till ro uppsökte jag bilen igen. Den stod kvar, ehuru litet kall om huven.
Då uppsökte jag det översnöade huset – som nu var snyggt framskottat – och träffade de två änglar jag nämnde om i början, En av änglarna – en blond, vikingliknande gestalt – sa nåt i stil med: ”Men inte kan du stå ute heller det är ju för kallt, vi tar in bilen i mitt garage, kör in här du!” In i ett välförsett garage gled jag som en oljad iller och började klia mig i skallen och undra över var jag hade domkraften – vem fan är det som hittar på nya
ställen att gömma domkraften på i varje ny bilmodell? – så upplät en av änglarna sin mun, talade och sade: ”Men inte ska du skita ner finkläderna (han menade mina säckiga gabardin-brallor) – flytta dig, så fixar vi det här.”
Sen tog det exakt åtta minuter så hade jag vinterdäcken på och gammhalsommar-däcken instuvade. Det enda jag gjorde själv var att sätta fast navkapseln på höger fram. Den föll mycket riktigt loss och försvann på vägen in till Umeå.
På frågan vad jag blev skyldig blev svaret: ”Inte ska vi ha nåt för det. Det var roligt att kunna hjälpa till.” Tala om att ha egendomliga krav på nöjen.
Nu inställer sig ett antal frågor. Vad var det för egendomligt Herrens pekfinger som knuffade in mig just på den gårdsplanen? Jag hade ju letat som en dåre efter en vanlig P-plats. Kan man träffa på sån där självklar hjälpsamhet mot en ovanligt insnöad tönt nån annanstans i EG-gemenskapen? Var det möjligen skifte av däck Jesus tänkte på när han talade om det där om att ”Vadhelst I haven gjort mot en av dessa mina minsta, det haven I ock gjort mot mig.”
Hur som helst, om det var det Han tänkte på eller inte – i Håkmark har han ett par utsända änglar i alla fall. Försedda med snöskovlar, fälgkors och två dussin änglars tålamod. Man blir som tårögd av lycka.

Nicke Sjödin