Månad: december 2005

ur Östanbäcksnytt #6 1984

Christina Pärsdotter var dotterdotter till Taras förste bebyggare Olof Ersson. Hennes föräldrar var Olofs dotter Brita (1759-1816) och Pär Nilsson (1753-1816). Se sid 7 i Östanbäcksnytt Utskick 5. Makarna hade sju barn däribland Christina. När Christina föddes bodde familjen ännu i Tara. På äldre dagar flyttade Brita och Pär till Krånge. Båda föräldrarna dog i Krånge under nödåret 1816, förmodligen totalt utblottade. När Christina var 20 år hade hon tagit tjänst som piga i dåvarande Lidens prästgård på comminister Olof Sundwalls tid.

I Ådalslidens kommunionslängder 1740-1810 påträffas under prästehuset med dess folk, pigan Stina Pehrsdotter i längden 1802-1810. Hon upptas åren 1804-05, 1807 18/10, 1808 22/5 och 1810. Under sin tid i prästgården födde Christina en dotter utanför äktenskapet.

Dottern föddes den 9/10 1808 och döptes av comminister Sundwall till Stina Brita Ersdotter den 10/10 1808. Sista anteckningen i Lidens förhörsbok 1811-1812 om Christina är från 3/11 1811. Där står hon antecknad som gift?

Under anteckningen står ”flyttat till Junsele”. I Junsele förhörsbok 1811-1820 under Mo 1811-1812 finner man Christina antecknad som gift med ryssen Alexander, dotter Stina Brita. Under Christinas namn står noterat ”Hemma hos fadern i Krånge”. I samma bok under Krånge finner man Alexander, Christina och Stina Brita boende hos Christinas föräldrar. Alexander antecknad som Extra rot. Båtsman.

Jag har under åren intervjuat ett stort antal släktingar från när och fjärran om gamryssen och här jag sammanställt det från den muntliga traditionen , som går igen i samtliga intervjuer:
Alexander Alexandrovitj Gerasimoff föddes någonstans i tsarryssland under Katarina II:s sista regeringstid år 1782. Traditionen berättar att Alexander kom från en förmögen borgarfamilj. I någon intervju har ”Judisk” förekommit, åter i andra berättas att han ofta låg på knä framför sin lilla ikon och bad. Fadern ägde en Juvel- och Guldsmedsaffär. De var inalles tre bröder och alla var utbildade guldsmeder.

En dag stod Ryssland inför ett krig. Napoleon hade förklarat Ryssland krig. På den tiden hade Ryssland ingen stående armé, utan seden var den, att vid krig skulle en man ur varje familj gå ut i krigstjänst. Hos Gerasimoffs drog man lott bland bröderna och lotten föll på Alexander, som var yngst och ogift. Han fick som plåster på såren en del guldmynt av sina bröder. Det har berättats om att när han drog ut i kriget och stod uppställd till avmarsch, hur han då såg modern i förtvivlan riva sitt hår och hur hon föll och blev liggande. När han frågat sådana, som stod längre bak i kolonnen, om de sett henne resa sig, fick han veta att hon fortfarande låg orörlig, när de hade passerat.

Vid Friedland tillfogades de ryska trupperna ett nederlag och fred slöts i Tilsit 1807. I slutet av februari 1808 gick ryska trupper, utan krigsförklaring, över gränsen till Finland. Alexander skulle med tiden ha medverkat i arton slag och var intill döden trött på krigandet. Tillsammans med två kamrater började han planera att desertera. Någonstans nära den finska västkusten gjorde man slag i saken. Deras försvinnande upptäcktes snabbt och snart hade de en rysk spaningspatrull i hälarna. De förstod då att deras enda möjlighet att undkomma var om de tog sig till Sverige. Med förenade krafter byggde man en flotte, som skulle föra dem över. Man hade slaktat en ko, vars kött man hade för avsikt att torka och ha som proviant. Trion hade inte kommit långt från land, förrän de blev upphunna av den ryska spaningspatrullen. De öppnade eld mot männen på flotten. Den ene av desertörerna blev dödd och de andra två, Alexander och Nikita, hoppade i vattnet och började simma. Enligt traditionen skulle de simmande tagit sig över till Sverige. Även om de var goda simmare, låter det som en väl fantastisk bragd. Eftersom detta skulle ha hänt vid Kvarken är det kanske troligt att de simmade mellan småöarna i skärgården. De blev så småningom omhändertagna av en kvinna i Umeåtrakten, som skötte om dem till dess de återvunnit sina krafter. Ättlingar till Alexanders kamrat, sedermera ”Ryss-Edman” i Ed, (eg Nikita Telatoff f 1785 i Rafjästvana, som ligger nära staden Tula söder om Moskva) har skildrat flykten på nästan exakt samma sätt, som den berättats i min släkt. Nikita var en kort tid kring 1812 också extra rot båtsman i Junsele. När de ryska styrkorna kommit över till Umeå, blev Alexander och Nikita ertappade och ånyo instuckna i armén. Under det blodiga slaget vid Rödbäcksinget strax söder om Umeå rymde de igen. De gick över skogen på hösten 1809 och kom slutligen till Junsele, där de stannade. När Alexander hade varit i Junsele i många år begav han sig iväg till Umeå. Han hade, när han flydde, grävt ner en del guldmynt vid en källa. Dem ville han nu hämta. Han hade inte glömt, var källan låg, men när han kom fram, såg han bara åkrar och ängar. Bönderna i trakten hade dikat ut källan och han hittade aldrig sina pengar. Det finns mer smådetaljer att berätta, men det skulle bli alltför mycket material denna gång. Så långt alltså den muntliga traditionen.

I Västernorrlands Allehanda kunde man följa en artikelserie av Pelle Molin under tiden 26/5 och 18/6 1894. Rubriken var ”Krig i Ångermanland och ångermanlänningar i krig”. En del av artikeln hette ”finsk-ryska kriget 1808-09”. Under detta krig togo svenskarna flera fångar än vad ryssarna gjorde. Vid utväxlingen blev därför en del ryssar till övers och de placerades ut här och var i Norrland. En man vid namn Miketa (Nikita) kom till Ed och en annan, Alexander, kom till Junsele.

Egentliga krigsfångar voro de icke. Åtminstone hade Alexander enligt berättelse försökt en rymning i Ryssland för att slippa krigstjänsten men blivit ertappade på något olämpligt ställe och instuckan i armén.Från Umeå hade han rymt igen och kom i efterhand till Junsele. Han gifte sig med en svenska, som han på gamla dagar, på sitt brutna språk ibland berömde, ibland icke. Hon ville aldrig Schona (skönä=dö). I sin krafts dagar var han en mycket liten och ljuslagd karl med föga skägg. Då folk ibland frågade om han tänkte återvända till Ryssland plägade han svara: ”Om nu koma till rosland – bara en ro flick på brostet – piff, paff!”, vilket skulle betyda , att ryssarna skulle sätta en röd lapp på hans bröst och låta arkebusera honom.

I Junsele födelse- och dopbok för 1813 meddelas under ¾: ”3 april föddes och döptes pigan Christina Pärsdotters i Krånge son Alexander. Fadern angafs vara extra rot, båtsman Alexander, hvilken ärtjände att detta skjed under ektenskaps löfte så att Alexander då han rest til mönstringen i Hulsta såsom utcommenderad med handlsag och muntelig försäkran lofwade sin fästemö Christina Pärsdotter at om Gud unnade honom hemcoma med lifwet, så skulle deras ekta förbindelse med vigselln fullbordas. Men skulle han med döden afgå under sitt fälttåg skulle hans fästemö undfå hela den peningesuma på båtsmanslönen i ro-tan til sonens uppfostran. Betygar Maths Tollbom (sockenpredikant i Junsele 1791-1824) och Salomon Edlund i Krånge”. I en minnesskrift för Kungliga Västernorrl. Regemente 1854-1954 finns några rader om Alexander på sid 88. I artikeln ”Norrlands Båtsmanskompanier” står följande: Det var ganska vanligt att främlingar, som sökte svenskt medborgarskap erhöllo sådant endast under förutsättning att de blevo båtsmän. På 1800-talet har vi två sådana fall. En ryss blev båtsman i Ed. ”Ryss-Edman”allmänt kallad och en annan ryss blev båtsman i Junsele, den s k ”Ryss-Alexander”.

I en rulla över ”Extra roteringsmanskapet å 2:a Norrlands 1:a Kompani uti Vesternorrlands len” daterad ”Landskansliet i Hernösand 15/6 1812 står som båtsman på rote nr 17 Junsele ”Alexander Gerarsimott, Ryssland, 26 år, Guldsmed”.

Vad innebär den extra roteringen?

”Riksens ständer/riksdagen/beslöt 1810 att förstärka försvarkrafterna bl a genom att upprätta s k förstärkningsmanskap. Ett uttryckligt villkor stipulerades nämligen att en nyrotering av all oroterad jord skulle företagas. De gällde främst sådan jord som lämpligen förut icke kunnat infogas i de sedan slutet av 1600-talet bildade rotarna för de ordinarie båtsmännen. Den nya roteringen infördes på våren 1811 och kallades extra rotering. Båtsmännen från de sålunda bildade rotarna benämndes extra roteringsbåtsmän. De inkallades endast i krigstid och tilldelades icke torp. De extra roteringsbåtsmännen var inte inkallade 1812. 1813 tjänstgjorde de på fartyg stationerade i Öresund. 1814 tillhörde de besättningar på fartyg som från Landskrona förflyttades till Strömstad och Fredrikstad och medverkade till att betvinga Norge. Under fredsåren efter 1814 togs de extra roteringsbåtsmännen icke i anspråk. ” (överte Carl Hamnström). Torpet, som Alexander bodde på, hade han tydligen lite problem med. Det har berättats att man ville ta ifrån honom torpet och att han till fots gått till ”Kungs”. Förmodligen var det till Härnösand och Kungens Befallningshavare som man syftade på. Han fick i alla fall bo kvar. Det låg i västra delen av Krånge och kallas än i dag ”Ryss-torpet”. I dag bebos det av Stig Brodin.
När Alexander återvände från krigstjänsten gifte han sig med Christina. I Junsele vigselbok för 1814 står som första namnpar under den 7 mars ”Ryss-Alexander Gerasimoff f 1782 o. Christina Pärsdotter f 1784.”

Alexanders och Christinas barn var sonen Alexander som gifte sig och fick massor av ättlingar. Dottern Anna Alexandersdotter f 1815 flyttade till Härnösand 1835 där hon tjänade som piga hos handlanden Joh Fr Östmans änka Marg Cath Lundsström. Hushållet flyttade till Nätra först 1837. I Härnösand tappade jag spåret efter Anna. Dottern Stina Erika f 1824 var min farmors mor ”Ryss-Erika” allmänt kallad.

Den 5/12 1861 avlider Christina Pärsdotter i fallandesot = epilepsi. Makarna var utfattiga och det var nödår. Alexander överlevde sin hustru med nio år. De sista åren av sitt liv var han både döv och blind och fick gå på rote. Han tyckte att det var bittert och han, som kom från en förmögen familj i ryssland, skulle behöva gå och tigga mat för dagen. Han avled i Långvattnet den 13 oktober 1870, 88 år gammal.

Hans Sjöqvist

ur Östanbäcksnytt #6 1984

För så länge sedan att Ångermanland inte riktigt ännu var kristnat kom kungadottern Gunnel Snålla till Junsele för första gången. Hon byggde och bodde där och till husdjur som riddjur hade hon en älg. Detta att tamälgen använts som dragdjur, har sedan länge varit känt. Men att den också använts som riddjur hörs för första gången i och med Gunnel den Snälla. Gunnel kom alltså till Junsele i sent 1000 tal och det berättas att hon en gång slagit vad med lappen Kil om vem som skulle komma först till julottan i Sånga. Lappen hade sina självrännarskidor och Gunnel skulle rida på sin älg. Kampen blev hård och än var lappen först och än var Gunnel först, men till Sånga kyrka red Gunnel först upp på kyrkvallen. Väl framme berättas det att Gunnels älg föll död ner. Lappen Kil, han kom aldrig fram. Han hade störtat ner i Kilforsen och drunknat och allt sedan dess har forsen burit det namnet.

En annan gång var Gunnel till en marknad och inköpte där en Kyrkklocka för 3 daler. Klockan hängde hon om älgens hals och red så hem till Junsele. Klockan skänkte hon som kyrkklocka till Junsele kyrka, som då låg på Märrgård i Mo, Junsele. Klockan hängdes upp i en al och klockaren behövde inte längre stå i kyrkporten och ropa. ”Köm till körka”.

Vid denna tid vallfärdade stora pilgrimsskaror från våra trakter till St Olofs grav i Norge och det berättades att helt nyss ha tre pilgrimsfartyg stuckit in genom Halsen. Två kom söderifrån och i ett satt äntligen Thorer Hund, hemkommen från det Heliga landet, klädd i säck och aska, svårmodig och bortkommen på alla vis. Den tredje farkosten kom norrifrån från Ångermanlands Ådal. Där var drottning Gunhild den kloka med sitt husfolk och andra kristmänniskor. Gunhild bekostade färden åt dem alla. Många av resenärerna var ännu inte döpta och var med på resan för att bli döpta och få del av underverken. Pilgrimernas resa gick under glam och spel, såsom dessa brukar göra.

Gunhild den snälla

Vem var då Gunhild den Snälla. Enligt sägnen var hon den som först byggde i Junsele. Hon gav också namn åt socknarna Liden och Resele. Det namn vi idag känner som Gunhild den snälla är en i sagorna mycket omtalad kvinna. Ibland kallas hon för drottning Gunhild, men för det mesta för Gunneli Snälla. När vi då tänker på ordet snäll skall vi inte bara tänka på godhet utan också på visdom och klokhet.

Var Gunhild bodde är omtvistat. Olika platser i den övre Ådalen gör gällande att det var just här som Gunhild bodde. Fors i Jämtland och Bodsjö i Medelpad är också platser som nämnts som Gunhilds boplats.

Det är inte bara i sägnerna som Gunhild nämns. I en av de äldsta kända handlingarna för Norrland berättas om Gunilla Snilla. Handlingen är en rågångshandling från 1270-talet. Gunilla Snilla levde samtidigt med Arne Ille, som var den förste kristne mannen i Ragunda.

Han har troligen levt omkring 1050. Gunhild har troligen levt i slutet av 1000-talet och haft skilda egendomar i Ådalen och främst i dess övre del. Just den här ovannämnda rågångshandlingen visar att hon var bosatt i Sollefteå. Men med Sollefteå torde menas allt som idag menas med den övre Ådalen och då också innefatta Lapplands södra del.

Ett exempel på Gunhilds företagsamhet ger oss förhistorien till den ovan omtalade rågångshandlingen. I den tid då Gunhild levde, fanns inga bestämda gränser mellan landskapen och Gunhild begärde hos kungen tillstånd att reglera detta. Kungen ville då pröva Gunhilds förmåga, så han gav henne följande prov. Hon skulle komma till honom, då det ej var ny eller nedan, ej dag eller natt, icke klädd eller oklädd samt varken gående, ridande eller åkande. Gunhild löste problemet med att komma då gryningen sammanföll med månens nytändning och hon var insvept i ett nät när hon kom inför kungen med ena benet över ryggen på en bock och det andra gående på marken. Hon bestod alltså provet inför kungen. Rågången mellan Medelpad och Ångermanland mötte inga hinder men rågången mot Jämtland var inte heller klar på 1270-talet långt efter Gunhild den snällas död. Ett annat namn är också känt i samband med Gunhild och det är drottning Kråka. Detta är ett öknamn som Ångermanlänningar i långa tider fått bära. Än i dag hörs ibland Helgums Kråkern. I Junsele har man tagit fasta på det goda och visa hos Gunhild och kallar henne för Gunnel Snålla eller Junselegomoran. De goda handlingar som Gunhild gjort i Junsele har också fått till uttryck att man tagit hennes bild till sockensigill. Detta sigill utgör också största delen av Östanbäcks släktförenings emblem.

Att det är något särskilt med Gunnel Snålla är inte att ta miste på. Kanske var hon också en kungadotter och drottning. Vid denna tid fanns i Uppsalakungsätten en Gunhild som under kort tid två gånger blev drottning. Först var hon gift med sin kusin kung Anund Jakob. När han efter en kort tid dog gifte hon om sig med danske konungen Sven Estridsson, som var hennes tremänning. Den mäktige ärkebiskopen Adalbert i Hamburg ogillade detta äktenskap och krävde att kungen skulle giva Gunhild skiljebrev. Efter att även påven understrukit uppmaningen gav Sven Estridsson drottning Gunhild skiljebrev. I sin krönika på 1000-talet skriver Adam av Bremen att den frånskilda drottning Gunhild drar sig tillbaka till egendomar på andra sidan Danaväldet. Dessa egendomar skall Gunhild ha ärvt av sin mor Holmfrid, som var gift med Sven Jarl. Holmfrid var en syster till Olov Skötkonung. Att Danaväldet sträcker sig upp till och med Jämtland skulle kunna peka på att drottning Gunhild och Gunhild den Snälla eller Gunnel Snålla är en och samma person. Adam av Bremen tillägger att Gunhild vigde sitt liv åt kärleksgärningar bland de fattiga och sjuka. Hon var gästfri och givmild i sitt kärleksliv.