ur Östanbäcksnytt #29 2007

Nog önskar man att man haft hälften av Evas tåga och ambition. Hon satte igång med att springa maraton och andra lopp i mitten av livet och dessutom bli så duktig att hon därigenom fick besöka många länder. Under många år var hon medlem i Östermalms IF och antalet priser och vinster ökade allt eftersom åren gick. Själv lyckas man som bäst springa – eller åtminstone gå – runt Kungsholmen ett antal gånger per vecka.
Eva Wiström var ett av sju barn till Anna och Karl Axel Wiström i Solberg i Anundsjö socken.
Egentligen omfattade barnaskaran 13 barn eftersom morfar varit gift tidigare och mormor Anna var hans andra hustru. Mamma Lilly var lillasyster till Eva. Mamma gick bort i november 1999 och Eva nästan exakt ett år senare.
I somras fick jag beviljat av Stiftelsen San Michele, som förvaltar Axel Munthes villa på Capri i Italien, tre veckors gästboende för att forska och »tänka tankar färdigt« som någon sa. Där kände jag, att ett syfte med den vistelsen var nog att tänka tillbaka i tiden och påbörja det som jag tror att Eva ville. Hon gav mig i testamentet alla hennes foton och en livförsäkring. En stor mängd foton visar hennes springande runt om i världen och hennes intresse för blommor och växter. Livförsäkringen, tror jag, skulle bidra till att skriva boken. Min förhoppning är att några av er som läser detta vill
hjälpa mig med berättelser och bidrag till boken.
När man får tid att tänka börjar man fundera på hur livet var i början och mitten av 1900-talet. Före andra världskriget var livet knappt för många. Stora barnaskaror och att försörja all var säkert inte lätt. Wiströmsbarnen växte upp i ett väldigt litet
hus. Turligt nog hade den första barnaskaran vuxit upp och ut ur huset. Det var nästan självklart att före och under andra världskriget att åka till Stockholm. Så gjorde också barnen Wiström.
Eva kom till Stockholm via Borås, Storlien och några andra platser och kom yrkesmässigt att arbeta inom restaurangbranschen hela sitt liv. Restaurang Stenvillan i Sundbyberg blev den plats hon var på i många år.
I mitten av livet började Eva att träna och blev med tiden allt duktigare. Hon tillhörde som sagt Östermalms IF och som hon skrev i sitt testamente blev klubben, där hennes andra hem inte minst viktigt under ett antal ganska svåra år som hon hade. Många foton finns från olika platser i världen där hon sprungit bland annat veteran maraton.
Hon har tävlat ibland annat Athen, Australien, USA.
Jag har en mängd foton som jag i denna digitala tid skall »scanna« och få hjälp med att få in det i boken. Med mycket tåga kan man komma långt.
När mamma gifte sig övertog Eva den lägenhet i centrala Stockholm som mamma hade hos familjen Schager där hon arbetade. Eva bytte senare lägenheten mot en ny i Sundbyberg, där hon levde resten av livet. Vi besökte Eva där och jag minns utsikten genom fönstret och vet att många springrundor har Eva gjort runt sjön som man kunde se. Eva tog tidigt körkort och hade en grön Volkswagen och var också en duktig fotograf. Innan vi andra kunde stava till filmkamera hade hon en sådan.
I mitten av 1980-talet sprang min bror Stockholm Maraton. Jag och hans hustru var förstås ute och hejade på. Eva sprang förbi och en halvtimme senare kom min bror. Vi sprang upp vid sidan om honom och meddelade att »Eva sprang förbi för en halvtimme sedan«. Då höll han på att ge upp. Nåväl, båda kom väl i mål.
Min förhoppning är att några skall hjälpa mig att minnas Eva och gärna bidra till innehållet i boken.

Lisa Warsén