Kategori: Artiklar Sida 2 av 5

ur Östanbäcksnytt # 2013

Som ny medlem av Östanbäcks släktförening fick jag mig tillsänt en hel del informationsmaterial och även de två senaste årens utgåva av Östanbäcksnytt. För mig var detta en mycket intressant läsning och det gav mig många nya upplysningar om olika släktingar.
I det senaste häftet kunde jag läsa om familjen Rickard Sjödin.
Deras son, Nicke Sjödin var ju redan ett känt namn för mig så det var intressant att läsa.
Om det var tillfälligheter eller ödet som medverkade så hade vi i vår familj för ett antal år sedan, hösten 1992, kontakt med Nicke Sjödin. Han hade hamnat mitt i ett snöoväder och fått problem med sin bil just när han passerade vår bostad i Håkmark utanför Umeå. Våra två söner bodde vid den tiden fortfarande hemma och råkade vid tillfället vistas i den garageverkstad som finns på gården. Som den naturligaste sak i världen hjälpte de Nicke Sjödin
med vinterdäcken och tyckte själva det var ett roligt sammanträffande som de berättade om senare på kvällen. Ingen av oss hade en aning om ett eventuellt släktskap.
Någon vecka senare fanns ett kåseri infört i länstidningen Västerbottens Kuriren med rubriken ”Änglar finns…” författat av Nicke Sjödin. Vi gladde oss mycket åt kåseriet och jag återger det här för den som vill läsa det.

Ingegerd Östergren

Änglar finns…

För en massa år sen gick det en film som hette Änglar, finns dom? På den tiden tyckte jag det var en rätt löjlig fråga men numera vet jag bättre. Änglar finns. Närmare bestämt finns dom i Håkmark, nån mil väster om Umeå. Dom är blonda, rätt unga, trevliga och har allting, precis som änglar ska ha.
Dom har t ex fälgkors, skruvdragare, domkraft och en jädrans massa skruvar och muttrar och bultar och lufttrycksmätare och jag vet inte allt.
Om vi nu tar det från början. I så fall var det i början av förra veckan kalasfint väder, så att fara till Umeå på sommardäck var lätt som en plätt. Min pessimistiska omgivning rådde mig att ta med vinterdäck i skuffen. Löjligt, tyckte jag men lydde för husfridens skull.
I Umeå – detta tundraliknande lapphelvete – började det ju snöa så fort jag kom dit. Stora samehandskar bara dånglade ner över mig och mina sommardäck. På onsdag gick snön upp till extraljusen.
Det var då jag skulle göra en utflykt till Vindeln. Bara att hitta avtaget till Sorselevägen var ett eldprov i takt med att Blåvinge fann Guldpudran eller vad hon hette. Sen skulle jag köra längs den där vägen då. På sommardäcken.
Ja, jag vet att det var idiotiskt, men vem ställer sig och skiftar till vinterdäck, när det blåser 200 sekundmeter och snöar isbitar i skallen och långkalsongerna är 20 mil bort? Inte jag i alla fall. Så jag körde.
En smörklick i en het stekpanna känner alla till. Då vill jag bara tala om att en sådan smörklick är rena betongfundamentet jämfört med min bil på den här vägen. Kort sagt – det var halt. När jag med långsidan före med knapp nöd hade smitit undan en människoätande timmerbil, med bakändan hade missat en lyktstolpe med fyra millimeter och endast med en hårsmån undgått att ramma en hel skidutflykt, insåg jag min begränsning som isracingförare. Jag
dammade in på en öppen plätt vid ett översnöat hus och kallade på kommunala färdmedel. Jag var beredd att låta bilen bli något för framtida glaciärforskare att grubbla över.
Dan därpå, när stormen bedarrat och snömassorna lagt sig till ro uppsökte jag bilen igen. Den stod kvar, ehuru litet kall om huven.
Då uppsökte jag det översnöade huset – som nu var snyggt framskottat – och träffade de två änglar jag nämnde om i början, En av änglarna – en blond, vikingliknande gestalt – sa nåt i stil med: ”Men inte kan du stå ute heller det är ju för kallt, vi tar in bilen i mitt garage, kör in här du!” In i ett välförsett garage gled jag som en oljad iller och började klia mig i skallen och undra över var jag hade domkraften – vem fan är det som hittar på nya
ställen att gömma domkraften på i varje ny bilmodell? – så upplät en av änglarna sin mun, talade och sade: ”Men inte ska du skita ner finkläderna (han menade mina säckiga gabardin-brallor) – flytta dig, så fixar vi det här.”
Sen tog det exakt åtta minuter så hade jag vinterdäcken på och gammhalsommar-däcken instuvade. Det enda jag gjorde själv var att sätta fast navkapseln på höger fram. Den föll mycket riktigt loss och försvann på vägen in till Umeå.
På frågan vad jag blev skyldig blev svaret: ”Inte ska vi ha nåt för det. Det var roligt att kunna hjälpa till.” Tala om att ha egendomliga krav på nöjen.
Nu inställer sig ett antal frågor. Vad var det för egendomligt Herrens pekfinger som knuffade in mig just på den gårdsplanen? Jag hade ju letat som en dåre efter en vanlig P-plats. Kan man träffa på sån där självklar hjälpsamhet mot en ovanligt insnöad tönt nån annanstans i EG-gemenskapen? Var det möjligen skifte av däck Jesus tänkte på när han talade om det där om att ”Vadhelst I haven gjort mot en av dessa mina minsta, det haven I ock gjort mot mig.”
Hur som helst, om det var det Han tänkte på eller inte – i Håkmark har han ett par utsända änglar i alla fall. Försedda med snöskovlar, fälgkors och två dussin änglars tålamod. Man blir som tårögd av lycka.

Nicke Sjödin

ur Östanbäcksnytt # 2013

Någon dag i början av augusti 2012 upptäckte vi, min man Allan och jag, Ingegerd, att vi plötsligt hade en vecka framför oss utan några som helst åtaganden. Tidigare hade en del sjukperioder lagt hinder i vägen för något resande och även de sysslor som i och med det kommit på efterkälken. Glada som barn bestämde vi oss snabbt för en några dagar lång biltur. Vart vi skulle resa hade vi nästan inte pratat om medan vi packade bilen. Jag råkade bläddra
lite i en kartbok och blicken föll på Junsele och det framstod som en lagom tur utifrån den tid som fanns till förfogande.
Till Junsele hade vi varit tidigare ett antal gånger men av någon anledning verkade det lockande. Resan påbörjades från vårt hem i Håkmark, en mil norr om Umeå. Vi tog det lugnt, stannade där vi tyckte det såg fint ut. Första fikastoppet var vid Lögdeälven på väg mot Åsele. Det var soligt och fint. Åsele glittrade som en pärla vid Ångermanälven. Vi fikade igen på kaféet vid Hälla, hembakat bröd och härligt avslappnat.
Resan fortsatte. Plötsligt noterade jag liksom i ögonvrån att det stod Degersjö på en mindre vägskylt när vi passerade. Då vaknade direkt den slumrande släktforskar-genen till liv. Visst ja, min mormorsmor kom ju från något som hette Degersjöberget. Vi tycktes ju ha all tid i världen så vi vände bilen och åkte in på den mindre vägen. Vi kom fram till byn Degersjö som såg väldigt fin ut, men vid det laget hade vi via kartboken insett att vi skulle vidare till ett större skogsområde för att hitta Degersjöberget. Våra kartböcker var inte precis utförliga men vi förstod att det handlade om skogsbilvägar.
Vi tog oss in på lite olika tänkbara ställen. Några skyltar hittade vi inte. De flesta av vägarna slutade vid någon upplagsplats.
Till sist kom vi in på en väg som gick bakom en sjö och fortsatte i långa vindlingar via kalhyggen och tjärnar för att till sist sluta vid en upplagsplats knappt möjlig att vända bilen på. Vi hade länge varit utan täckning på mobiltelefonen och det började gå upp för oss att vi befann oss totalt bortom alla de förväntade resmål vi meddelat innan vi åkte. Våra båda söner är ju kloka nog att ha lite koll på sina äventyrliga 70+ föräldrar så vi tog oss med konster
och knep tillbaka till farbara vägar. Det började skymma och vi var fortfarande en bra bit från Junsele.
Jag hade nu memorerat allt jag kom ihåg om Degersjöberget.
Min mamma och hennes syskon hade många gånger berättat hur föräldrarna till min mormorsmor blivit frånlurade sitt stora skogshemman för en ringa summa pengar och allt vad det senare inneburit för släkten. Min mormorsmor hette Brita Stina Åkerström, var född 1838 och gifte sig med Samuel Petter Lindblom från Sunnansjö, Nätra. Det berättades alltid i släkten att min mormorsmor var av klockarsläkt. Släkten var mycket musikalisk. Två av mormorsmors systrar hade gift sig Mähler, det berättades också.
Vi kom fram till byn Grundtjärn där vi såg en skylt om Svanåsen. Det namnet klingade också på ett särskilt sätt, men nu var det nästan mörkt så vi gav slutligen upp för den dagen. Till sist kom vi så fram till vårt förbeställda övernattningsställe, Kullberg utanför Junsele. Vid det laget började jag
inse att jag var ute på en riktig släktresa som på något outgrundligt sätt arrangerats över mitt huvud. Stugvärd på Kullberg var Kjell Mähler, i nedstigande led ättling till Magdalena Åkerström, en syster till min mormorsmor. Jag minns jag tänkte att nu är det bara att följa med, den här resan har en annan mening än de avkopplande dagar vi tänkte oss från början.
Vi fick mycket och fin information av Irene Hägglund och Kjell Mähler, bl a om Östanbäcks släktförening. Vi fick även en vägbeskrivning om hur vi på hemvägen skulle åka in i byn Grundtjärn, förbi Svanåsen och vidare cirka en mil för att komma till Degersjöberget. Vår hemresedag startade tidigt en lördagmorgon och vi körde den väg vi fått beskrivning om. Skogen kändes oändlig men det var en vacker dag och vägen bra jämfört med där vi varit några dagar innan. Vi kom till sist fram till en vägkorsning där vi lämnade bilen. Den väg vi fick för oss vi skulle ta lämpade sig inte för biltrafik. Vi tog våra gåstavar och traskade iväg. Av själva landskapets utseende förstod vi att det kunde ha varit en bosättning där. Och mycket riktigt. Efter några hundra meter öppnade sig en glänta med ett bostadshus som troligen numera används som jaktkoja. Ovanför ingången till jaktkojan fanns en skylt där det stod Degersjöberget.
För mig var det en historisk upplevelse. Man brukar ju säga att man känner när man kommer hem. Den känslan fanns där.
Väl hemma i Umeå igen var jag inte sen att informera mina närmaste släktingar om vad vi varit med om. Åsa Sandström, mitt kusinbarn, och hennes man Sören, som båda är ivriga släktforskare blev väldigt intresserade. Följden blev att vi fyra en söndag i mitten av oktober samma år på nytt åkte ner till Junsele, denna gång direkt till Degersjöberget. Vid det tillfället tog vi god tid på oss och travade runt bosättningen åt olika håll. Vi fann några gamla husgrunder, en gammal jordkällare, lämningar av gamla åkerlappar och vi såg vilken möda som lagts ner på all sten som förflyttats.
Vi började också fundera över hur många bostadshus som funnits där för länge sedan, det hade ju varit två bröder som ägde hemmanet tillsammans vid tiden före ”Baggböleriet”. Finns det möjligen någon som har uppgifter och eventuellt någon fastighetskarta över hur bebyggelsen såg ut medan det ännu bodde människor där?

Ingegerd Östergren

Vår mamma Agda Nyström, född Persson, föddes i Kläppsjö 1912. För att fira att det var 100 år sedan hon föddes ordnade jag en syskonträff 6 – 10 juni i år. 2008 firade vi också vår pappas 100-årsdag i Sidensjö . Vi har lärt oss av våra föräldrar att det är viktigt att vara rättvis. Det blev intensiva dagar med omväxlande program.
Vi var fem syskon av sex, som träffades hos mig i Härnösand. Margareta hade med sig hela familjen, så vi blev 11 personer sammanlagt. Inte att förglömma fem hundar.
Fyra personer och några hundar bodde hos mig första och sista natten och resten inkvarterades hos vänner och i tält. En natt tillbringades i Körningsgården, Nordingrå, och en natt i kusiners sommarstugor i Kornsjö.

Efter en frukost bestående av bl a kallgröt med sirap (min barndoms favorit) bilade vi till Sidensjö, där vi växte upp och där våra föräldrar är begravda. Vi planterade rosa rosor och violer på graven. Alla vuxna, som vi kände från vår barndom, ligger begravda på kyrkogården. Jag hade kontaktat kantor Pernilla Sjölund, som låste upp kyrkan och spelade vackra melodier på orgeln. Vi sjöng alla verser på mammas favoritpsalm: Blott en dag. Pernilla visade oss runt i kyrkan, där vi kände oss hemma och där vi alla gått i söndagsskola. Tre av oss fyra systrar hade dessutom gift sig där.
Det mest sevärda i kyrkan var den mässhake, som Abraham Angermannus skänkt till församlingen i slutet av 1500-talet. Han föddes i en bondefamilj i Östra By, Sidensjö, och blev Sveriges förste lutherske ärkebiskop. Han dog 1608. Utanför kyrkan finns en stor minnessten, som avtäcktes midsommardagen 1930. Några av oss gick sedan upp i kyrktornet medan vi andra beundrade utsikten från Minneslunden.

På hembygdsgården har vi firat Valborg och midsommar under vår barndom. Vår pappa Gunnar spelade ofta dragspel under dansen runt majstången. Det var självklart att vi skulle äta vår sallad och dricka kaffet framför hembygdsgården med utsikt över två sjöar, Drömmesjön och Bysjön. Vi, systrar, hade bakat kakor och bullar, som vår mamma brukade baka fast inte lika många sorter och inte lika stora. Vi läste högt de dikter på sidensjömål, som vi skrivit tidigare. Det var vår farmor, som lärde oss förstå dialekten. Gunnel hade skrivit ny text om mamma till en känd melodi, som vi sjöng tillsammans. Vi brukar alltid sjunga när vi träffas.
Vi fick låna en nyckel så vi kunde gå omkring i hembygdsgården. Det var roligt att se gamla kassakvitton och den bruna kassaapparaten från affären. Sedan promenerade vi till kraftstationen, där Agneta och jag plockade en stor bukett liljekonvaljer, som vi satte i en vas på graven. Jag minns forsen som fanns innan kraftstationen byggdes.
Vi fortsatte till Kornsjö, där mamma växte upp. Där åt vi mammas favoritmat surströmming utomhus vid kusin Mauds sommarstuga. Fritz spelade trumpet och vi sjöng i den ljumma sommarkvällen. Vid den sena promenaden utmed stranden av Kornsjösjön, beundrade vi solnedgången. Ungdomarna tältade i Nordingrå och vi andra sov i kusiners sommarstugor.

Dagen därpå hälsade vi på moster Ida, 91 år, mammas enda kvarlevande syskon av 13. Vi drack kaffe och åt våra kakor på bron i solskenet. Moster Ida var lika glad och pratsam som alltid.
Nästa anhalt var Nordingrå där vi skulle övernatta på Körningsgården. Där får man nämligen ta med sig hundar.
Först vandrade vi upp på Själandsklinten med vidunderlig utsikt. God måltid intogs på Gårdsbutiken, som ligger nedanför berget. På lördag åkte vi till Rotsidan några timmar innan vi åt middag på Höga Kustens hotell för att fira Gunnel som fyllde 70 år den dagen. Festen fortsatte hemma hos mig.

Efter lunch följande dag sjöng vi schlagers från 50- och 60-talet, som Gunnel sparat ur Fickjournalen (Fickis). De flesta åkte hem på söndagseftermiddagen.
Vi hade tur med vädret alla dagar och kunde vara utomhus hela tiden, inte så självklart denna regniga sommar.
Jag rekommenderar andra att ordna syskonträffar. Vi kom ihåg mycket från vår barndom, både glada och sorgliga minnen. Det fotograferades hela tiden och Torsten var den flitigaste fotografen. Vi hade så roligt!

Birgitta Smith, Härnösand