Kategori: Artiklar Sida 2 av 5

Oplanerad resa slutade med historiens vingslag

den 15 maj, 2015

ur Östanbäcksnytt # 2013

Någon dag i början av augusti 2012 upptäckte vi, min man Allan och jag, Ingegerd, att vi plötsligt hade en vecka framför oss utan några som helst åtaganden. Tidigare hade en del sjukperioder lagt hinder i vägen för något resande och även de sysslor som i och med det kommit på efterkälken. Glada som barn bestämde vi oss snabbt för en några dagar lång biltur. Vart vi skulle resa hade vi nästan inte pratat om medan vi packade bilen. Jag råkade bläddra
lite i en kartbok och blicken föll på Junsele och det framstod som en lagom tur utifrån den tid som fanns till förfogande.
Till Junsele hade vi varit tidigare ett antal gånger men av någon anledning verkade det lockande. Resan påbörjades från vårt hem i Håkmark, en mil norr om Umeå. Vi tog det lugnt, stannade där vi tyckte det såg fint ut. Första fikastoppet var vid Lögdeälven på väg mot Åsele. Det var soligt och fint. Åsele glittrade som en pärla vid Ångermanälven. Vi fikade igen på kaféet vid Hälla, hembakat bröd och härligt avslappnat.
Resan fortsatte. Plötsligt noterade jag liksom i ögonvrån att det stod Degersjö på en mindre vägskylt när vi passerade. Då vaknade direkt den slumrande släktforskar-genen till liv. Visst ja, min mormorsmor kom ju från något som hette Degersjöberget. Vi tycktes ju ha all tid i världen så vi vände bilen och åkte in på den mindre vägen. Vi kom fram till byn Degersjö som såg väldigt fin ut, men vid det laget hade vi via kartboken insett att vi skulle vidare till ett större skogsområde för att hitta Degersjöberget. Våra kartböcker var inte precis utförliga men vi förstod att det handlade om skogsbilvägar.
Vi tog oss in på lite olika tänkbara ställen. Några skyltar hittade vi inte. De flesta av vägarna slutade vid någon upplagsplats.
Till sist kom vi in på en väg som gick bakom en sjö och fortsatte i långa vindlingar via kalhyggen och tjärnar för att till sist sluta vid en upplagsplats knappt möjlig att vända bilen på. Vi hade länge varit utan täckning på mobiltelefonen och det började gå upp för oss att vi befann oss totalt bortom alla de förväntade resmål vi meddelat innan vi åkte. Våra båda söner är ju kloka nog att ha lite koll på sina äventyrliga 70+ föräldrar så vi tog oss med konster
och knep tillbaka till farbara vägar. Det började skymma och vi var fortfarande en bra bit från Junsele.
Jag hade nu memorerat allt jag kom ihåg om Degersjöberget.
Min mamma och hennes syskon hade många gånger berättat hur föräldrarna till min mormorsmor blivit frånlurade sitt stora skogshemman för en ringa summa pengar och allt vad det senare inneburit för släkten. Min mormorsmor hette Brita Stina Åkerström, var född 1838 och gifte sig med Samuel Petter Lindblom från Sunnansjö, Nätra. Det berättades alltid i släkten att min mormorsmor var av klockarsläkt. Släkten var mycket musikalisk. Två av mormorsmors systrar hade gift sig Mähler, det berättades också.
Vi kom fram till byn Grundtjärn där vi såg en skylt om Svanåsen. Det namnet klingade också på ett särskilt sätt, men nu var det nästan mörkt så vi gav slutligen upp för den dagen. Till sist kom vi så fram till vårt förbeställda övernattningsställe, Kullberg utanför Junsele. Vid det laget började jag
inse att jag var ute på en riktig släktresa som på något outgrundligt sätt arrangerats över mitt huvud. Stugvärd på Kullberg var Kjell Mähler, i nedstigande led ättling till Magdalena Åkerström, en syster till min mormorsmor. Jag minns jag tänkte att nu är det bara att följa med, den här resan har en annan mening än de avkopplande dagar vi tänkte oss från början.
Vi fick mycket och fin information av Irene Hägglund och Kjell Mähler, bl a om Östanbäcks släktförening. Vi fick även en vägbeskrivning om hur vi på hemvägen skulle åka in i byn Grundtjärn, förbi Svanåsen och vidare cirka en mil för att komma till Degersjöberget. Vår hemresedag startade tidigt en lördagmorgon och vi körde den väg vi fått beskrivning om. Skogen kändes oändlig men det var en vacker dag och vägen bra jämfört med där vi varit några dagar innan. Vi kom till sist fram till en vägkorsning där vi lämnade bilen. Den väg vi fick för oss vi skulle ta lämpade sig inte för biltrafik. Vi tog våra gåstavar och traskade iväg. Av själva landskapets utseende förstod vi att det kunde ha varit en bosättning där. Och mycket riktigt. Efter några hundra meter öppnade sig en glänta med ett bostadshus som troligen numera används som jaktkoja. Ovanför ingången till jaktkojan fanns en skylt där det stod Degersjöberget.
För mig var det en historisk upplevelse. Man brukar ju säga att man känner när man kommer hem. Den känslan fanns där.
Väl hemma i Umeå igen var jag inte sen att informera mina närmaste släktingar om vad vi varit med om. Åsa Sandström, mitt kusinbarn, och hennes man Sören, som båda är ivriga släktforskare blev väldigt intresserade. Följden blev att vi fyra en söndag i mitten av oktober samma år på nytt åkte ner till Junsele, denna gång direkt till Degersjöberget. Vid det tillfället tog vi god tid på oss och travade runt bosättningen åt olika håll. Vi fann några gamla husgrunder, en gammal jordkällare, lämningar av gamla åkerlappar och vi såg vilken möda som lagts ner på all sten som förflyttats.
Vi började också fundera över hur många bostadshus som funnits där för länge sedan, det hade ju varit två bröder som ägde hemmanet tillsammans vid tiden före ”Baggböleriet”. Finns det möjligen någon som har uppgifter och eventuellt någon fastighetskarta över hur bebyggelsen såg ut medan det ännu bodde människor där?

Ingegerd Östergren

En ringsignal från gången tid

Av Eric

den 15 maj, 2015

i Artiklar

ur Östanbäcksnytt # 2011

Jonas Jonsson, Spel-Jonas, föddes 1868 som son till Östanbäckaren Jon Nilsson, f 1863 och hans hustru Kajsa Matilda Salomonsdotter. De bosatte sig på Betarsjönäset.. Makarnas äldsta son hette Nils Jonsson, f 1860, och han blev min farfar. 1877 dog Jon Nilsson och Kajsa Matilda gifte 1879 om sig med torparen Nils Johan Zachrisson Norberg. I det andra äktenskapet föddes ytterligare två barn, bland annat Märta Maria (Faster Mia) år 1882. Mer om henne senare.

Spel-Jonas var hemma hos oss en mytomspunnen figur. Han var ju död sedan länge, och det jag minns var torpet där han bott med Faster Mia. Torpet kallade vi Spel-Jonas´ torpet. Byggnaderna hade ju raserats, och vad som fanns kvar var en stenkällare, och rester av något slags uthus. Runt torpet och i åkern växte dock frodigt med hallon. Det var båttur över Betarsjön varje sommar för att plocka dessa hallon. Jag minns att jag frågade min mor varför han kallades Spel-Jonas, och hon sa att det var för att han var en spelevink och lite ansvarslös. ”Bohemisk” kanske man skulle ha sagt idag. Han var bland annat delaktig i hembränning, och enligt mamma så tog han en gång på sig ett straff för detta, för han hade ju inte någon försörjningsbörda. Fast han var nog den gången rätt oskyldig, menade mamma. Hur det ligger till med sanningen lär vi ju aldrig få veta, men ibland så behöver ju släkten målas lite mindre svart än sanningen. Det var dock först när jag var i 20-års åldern som jag dessutom fick reda på att Spel-Jonas var bror till min farfar. Släktskapet var inget som man pratade allmänt om.

Mamma var ju som de flesta väldigt noga med att plantera lite blommor och sköta släktens gravar på kyrkogården. Många av gravarna hade ju ingen sten, men hon visste noga var olika personer låg begravda. Så farfars grav, farmors grav och många andra gravar sköttes om, trots avsaknad av gravstenar. Jag skulle nog än idag kunna hitta till dom även om det mesta på kyrkogården numera är omgjort. Men att det fanns en grav för Spel-Jonas, det kan jag inte minnas, så det var nog så att det var ingen släkting, vars minne mamma la ner stor energi på att vårda. Och som sagt, han var ju något av en bohem och ”ingen riktig arbetskär”.

Så, förra året så råkade jag gå in på Hembygdsföreningens hemsida, där de hade en sida om spelmän i Junsele. Där nämndes Spel-Jonas, och beskrevs som en ”aktiv spelman som kunde spela hur bra som helst även när han var påstruken” VA?” var min första reaktion. Var Spel-Jonas, min farfars bror, alltså spelman? Och att han dessutom var lite av en kändis i Junsele. En hel del spelmän på 1960-, 70- och 80-talen i Junsele hade minnen av honom och hans spelande. Hembygdsföreningen efterlyste också mer information om Spel-Jonas för det var väldigt lite som var känt om honom. Jag förhörde mina syskon för att få reda på allt de visste om Spel-Jonas och hans spelande, och för alla oss syskon kom uppgiften om att han varit spelman som en överraskning.

Min bror Erik hade till och med en bild av Spel-Jonas där han står med en cykel i något slags uthus. En cykel på Betarsjönäset kan ju inte ha varit särdeles alldagligt, jag menar det var ju mest ko-stigar och båt som kom till användning. Min syster Märta visste också att berätta att Faster Mia hade rott över sjön till oss på Säljviken där min farmor och min familj bodde för att grädda sockerkaka. Vi hade ju det väldigt moderna: en vedpis, och inte bara en öppenspis. Hon kom med ingredienserna och gräddade sockerkakan, och rodde sen tillbaka över sjön till torpet på Betarsjönästet. Min syster Astrid, som fortfarande har en sommanstuga på Säljviken, säger att man numera måste veta exakt var man titta för att kunna se var åkrarna låg, för nu är det helt igenvuxet.

Det visade sig att det fanns en nedteckning av en vals som Spel-Jonas spelat, kallad ”Urgammal vals efter Jonas Jonsson”. Den fanns också inspelad av Tord Johansson, Ösmo. Det blev ju väldigt spännande och intressant att ta del av alla pusselbitar, som kom fram från Hembygdsgårdens arkiv och från mina syskons berättelser.

Spel-Jonas dog 1936. Det kunde jag finna i en anteckningsbok som min mor använde och skrev ner födslar och dödsfall i. Och numera kan både Östanbäcks släkttavla och Hembygdsgården komplettera listan med han dödsår. När Faster Mia dog vet jag tyvärr inte, det stod ingen notering i mammas anteckningsbok.

Men vad gör man med en vals, annat än spelar den lite då och då? Jag funderade och funderade. Så kom jag på att jag kunde använda den som ringsignal i min mobil! Efter lite pyssel så är den där nu, så varje gång mobilen ringer så spelas 30 sekunder av valsen. Och om någon i närheten undrar vad det där är för melodi, så får jag anledning att berätta om Spel-Jonas, hans liv och öde, och om hans musikintresse. Därigenom så blir han om inte odödlig, så i alla fall mindre bortglömd!

Gunnar Numeus

Syskonträff i Sidensjö

Av Eric

den 17 januari, 2013

i Artiklar

Vår mamma Agda Nyström, född Persson, föddes i Kläppsjö 1912. För att fira att det var 100 år sedan hon föddes ordnade jag en syskonträff 6 – 10 juni i år. 2008 firade vi också vår pappas 100-årsdag i Sidensjö . Vi har lärt oss av våra föräldrar att det är viktigt att vara rättvis. Det blev intensiva dagar med omväxlande program.
Vi var fem syskon av sex, som träffades hos mig i Härnösand. Margareta hade med sig hela familjen, så vi blev 11 personer sammanlagt. Inte att förglömma fem hundar.
Fyra personer och några hundar bodde hos mig första och sista natten och resten inkvarterades hos vänner och i tält. En natt tillbringades i Körningsgården, Nordingrå, och en natt i kusiners sommarstugor i Kornsjö.

Efter en frukost bestående av bl a kallgröt med sirap (min barndoms favorit) bilade vi till Sidensjö, där vi växte upp och där våra föräldrar är begravda. Vi planterade rosa rosor och violer på graven. Alla vuxna, som vi kände från vår barndom, ligger begravda på kyrkogården. Jag hade kontaktat kantor Pernilla Sjölund, som låste upp kyrkan och spelade vackra melodier på orgeln. Vi sjöng alla verser på mammas favoritpsalm: Blott en dag. Pernilla visade oss runt i kyrkan, där vi kände oss hemma och där vi alla gått i söndagsskola. Tre av oss fyra systrar hade dessutom gift sig där.
Det mest sevärda i kyrkan var den mässhake, som Abraham Angermannus skänkt till församlingen i slutet av 1500-talet. Han föddes i en bondefamilj i Östra By, Sidensjö, och blev Sveriges förste lutherske ärkebiskop. Han dog 1608. Utanför kyrkan finns en stor minnessten, som avtäcktes midsommardagen 1930. Några av oss gick sedan upp i kyrktornet medan vi andra beundrade utsikten från Minneslunden.

På hembygdsgården har vi firat Valborg och midsommar under vår barndom. Vår pappa Gunnar spelade ofta dragspel under dansen runt majstången. Det var självklart att vi skulle äta vår sallad och dricka kaffet framför hembygdsgården med utsikt över två sjöar, Drömmesjön och Bysjön. Vi, systrar, hade bakat kakor och bullar, som vår mamma brukade baka fast inte lika många sorter och inte lika stora. Vi läste högt de dikter på sidensjömål, som vi skrivit tidigare. Det var vår farmor, som lärde oss förstå dialekten. Gunnel hade skrivit ny text om mamma till en känd melodi, som vi sjöng tillsammans. Vi brukar alltid sjunga när vi träffas.
Vi fick låna en nyckel så vi kunde gå omkring i hembygdsgården. Det var roligt att se gamla kassakvitton och den bruna kassaapparaten från affären. Sedan promenerade vi till kraftstationen, där Agneta och jag plockade en stor bukett liljekonvaljer, som vi satte i en vas på graven. Jag minns forsen som fanns innan kraftstationen byggdes.
Vi fortsatte till Kornsjö, där mamma växte upp. Där åt vi mammas favoritmat surströmming utomhus vid kusin Mauds sommarstuga. Fritz spelade trumpet och vi sjöng i den ljumma sommarkvällen. Vid den sena promenaden utmed stranden av Kornsjösjön, beundrade vi solnedgången. Ungdomarna tältade i Nordingrå och vi andra sov i kusiners sommarstugor.

Dagen därpå hälsade vi på moster Ida, 91 år, mammas enda kvarlevande syskon av 13. Vi drack kaffe och åt våra kakor på bron i solskenet. Moster Ida var lika glad och pratsam som alltid.
Nästa anhalt var Nordingrå där vi skulle övernatta på Körningsgården. Där får man nämligen ta med sig hundar.
Först vandrade vi upp på Själandsklinten med vidunderlig utsikt. God måltid intogs på Gårdsbutiken, som ligger nedanför berget. På lördag åkte vi till Rotsidan några timmar innan vi åt middag på Höga Kustens hotell för att fira Gunnel som fyllde 70 år den dagen. Festen fortsatte hemma hos mig.

Efter lunch följande dag sjöng vi schlagers från 50- och 60-talet, som Gunnel sparat ur Fickjournalen (Fickis). De flesta åkte hem på söndagseftermiddagen.
Vi hade tur med vädret alla dagar och kunde vara utomhus hela tiden, inte så självklart denna regniga sommar.
Jag rekommenderar andra att ordna syskonträffar. Vi kom ihåg mycket från vår barndom, både glada och sorgliga minnen. Det fotograferades hela tiden och Torsten var den flitigaste fotografen. Vi hade så roligt!

Birgitta Smith, Härnösand

Lyckad släktträff och 30-års jubileum

Av Eric

den 26 augusti, 2010

i Artiklar

Östanbäckarnas släktträff gick av stapeln den 10-11 juli 2010. 120 personer infann sig i Junsele kyrka där allt började med att husfrun på Östanbäcksgården, tillika kantorn i församlingen, Jenny-Ann Gradin spelade Sommarsång av Wilhelm Peterson- Berger. Ulla Thorsell Östlund hälsade välkommen och barnen Olivia och Lydia Forssén och Ester-Kajsa Gradin sjöng några sommarsånger med stor inlevelse. Därefter fortsatte Ulla med att berätta litet om släktföreningens och släktens historia. Det avslutades med att Erich Pärssons barn: Pär Ersson, Olof Ersson, Erik Ersson, Kerstin Ersdotter och Brita Ersdotter kom på besök. De samtalade med varandra om vad, som hade hänt med dem och deras släktgrenar. Bl.a. fick vi veta, att Kerstin hade bosatt sig i Tåsjö och Brita i Degersjöberget, Olof blev förste nybyggaren i Tara, Erik flyttade till Vallen och Pär blev kvar i Östanbäck. Vidare pratade de om de efterföljande generationerna och kom fram till nutida ättlingar i varje gren t.ex. Nicke Sjödin, Stig Grybe, Lars Molin och även besökare vid årets släktträff som Kerstin Corner från Frankrike och lilla Ester-Kajsa, 5 år, som sjöng så vackert för oss.

Efter stunden i kyrkan vandrade vi upp till Hembygdsgården där det bjöds på kaffe med dopp. Sedan följde invigning av Nicke Sjödinrummet. Hembygdsföreningen har upplåtit ett rum till minne av Nicke Sjödin och hans far Rickard. Där finns en del möbler och andra saker, som har tillhört Nicke och Rickard samt alla Nickes böcker. Man kan lyssna på hans inspelningar av de olika böckerna och böckerna finns även att köpa där.
I samband med invigningen spelade familjen Sjödin upp ett digert program om Nicke ”Nicke Sjödin i våra hjärtan”. Förutom Jerker, Jacke och Hervor Sjödin medverkade Cicci Jakobsson och Jörgen Åslund samt även Nicke själv, dock inspelad på CD. Det var ett mycket uppskattat framförande.

Nu var det dags att få något i magen. Nästa träffpunkt var på Forum. Där serverades mat tillagad av Östanbäckarna Börje och Helene Norberg. Underhöll gjorde Hålla Beach Bojs. Dagen var inte slut med detta utan vi förflyttade oss två trappor ner till teatersalongen där Sollefteå Amatörteater bjöd på ”Kunglig toilette” efter Lars Molins film, en aktuell och tänkvärd föreställning.

Söndagen började med föreningens årsmöte. Styrelsen beviljades ansvarsfrihet. Det blev omval på samtliga styrelseposter. Styrelsens förslag till fortsatt verksamhet var att arbeta på en Östanbäcksbok samt att fortsätta kartlägga Erich´s och Britas ättlingar. Ett förslag om förläggning av nästa årsmöte var Fatmomakke eller någon annan ort med samisk anknytning, där någon föreläsare kan berätta om hur samernas förhållanden till våra trakter har varit genom tiderna.

Östanbäckarna har varit ett kyrksamt folk. Därför hade vi en friluftsgudstjänst på Hembygdsgården. Predikade gjorde Putte Kihl. Psalmsången fyllde hela nejden.

Fäbodlunch serverades i fäbodstugan. Den bestod av tätmjölk eller ”tjockmjolka” och tunnbrödsmörgåsar med getmese och getost. Några var skeptiska till utspisningen men ändrade uppfattning, när de hade smakat.

Ja, så återstod bara några programpunkter. Man kunde välja mellan att besöka timmerhustillverkning hos Östanbäcks timmerhus, där Johan Gradin är VD och även innehavare av Östanbäcksgården, eller lyssna till Astrid Åsgårdhs föredrag om Nässlor och alla olika användningsområden, som finns för dem. Hon hade med sin bok till försäljning.
Efter Astrid var det Hervor Sjödins och Cicci Jakobssons tur. De framförde programmet ”Vägen till Frostmofjället”, en biografi i ord och toner om Laura Fitighoffs liv och leverne, ett mycket uppskattat framförande i den strålande sommarsolen.

Ja, sedan var det dags att ta avsked av varandra för den här gången. Nästa släktträff blir om fem år, men innan dess har vi fyra årsmöten, där vi kan ses och vi har kontakt via hemsidan och Östanbäcksnytt, som kommer som julhälsning.

Syskonen Erssons samtal när de möts efter många år

Av Eric

den 26 augusti, 2010

i Artiklar

Kerstin: Tänk, att vi skull mötes så här igen. Det hade jag inte trott! Vi bor ju så långt ifrån varann nu.

Pehr: Ja, du Kerstin, Du ä´ ju den, som ha´ dragit i väg längst, ända åt Tåsjö.

Olof: Och innan dess var du ett tag i Varpsjö. Men n´Henning kom ju ända från Resel´, så man förstår ju, att han har ”flytte” i blon. Ja, det var nog tur, att ji gav er iväg från Tära. De va´ mycke bråk å stök mella ji, när ji bodd´ där.

Kerstin: Ja, det var på den ti´n. Nu ä´ vi sams jämt.

Erik: Tacka för de´ när ji ha fått ´n präst till måg!! Då kan ji väl int´

Olof: Vi ha hörd´ att dotra din sjöng så vackert, så präst´n vart alldeles till seg.

Kerstin: Jaa, int´geck de väl till riktigt på dä vise´, men nog om de´ nu. Du Brita, hur ha de´ gått för deg?

Brita: Ja´ va´ ju bara 14 år då ´n far dödde, så de va´ inte så lätt. Men när jag va 24 gefte jag mig me´ ´n Olof från Eden. Vi tog opp nybögge på Degersjöberget. Det var inga lätta dagar med allt byggande och släpande och båna, som kom i rask takt. Tur att vi hade en ko, så vi feck mjålka, annars had´ int´ båna överlevd.

Olof: Ja´ känn igen ä dänne. Jeg å a Lisa vart ju nyböggare i Tära. Far Erich had ju sett ut ´n ny gård åt säg, när han dödde så hastigt. Du, Pehr fick ju ta över Östanbäck och jeg fick ta tag i å bygge opp Tära. De´va´ett styvt arbete, ska ji tro. Du var till stor hjälp då, Pehr. Vi högg ju virke tillsammans.

Pehr: Visst had´ ja´tur, som fick överta hemmanet efter far, men det har inte alltid varit lätt dä häller. Lillgårdsbönnern ha alltid velat snylta på oss, så man gatt stämm´dom hele tia. Det vart mycke fara på tinge. Du är falit tyst, du Erik. Gefte deg till ett hemman på Våll´n, men man föndär ju på hur det va. A Sara ä´ väl 24 år äldre än du och båna hennes ä´mer jämngammal me´däg än hon ä`. Va´ kan de vara för nöje me´ de´? Men ett stort hemman hadd a ju.

Erik: Ja, nog räck hemmane´ till. Men de´ä´ mycke´ arbete där å. Allt ska hållas i stånd tills båna hennes ska ta över. Sara är en bra hustru. Säg inge´ ont om henne.

Kerstin: Apropå präster å körka. Du, Pehr, ä´ väl kyrkvärd? Du ha´ väl mycke´ å göra med de´. Hur ta du deg till Mo? Du gett väl ro över åa? De ta´väl mycke´tid.

Pehr: Ja, nå anne sätt å ta seg dit finns ju int, men de ä ju bara på söndagarna ja´ behöv dit.. Förresten mågen min n´Jakob Åkerström , som är gift med a´Brita, har sökt för å bli klockare. De ä´ han och en bondpojk från Eden som det står mellan. N´Jakob sjong ju bra och är bra på alle visa men den där prästen Tollbom tål ju int n´Jakob. Han vill ha Edspojken. N`Jakob ha tjänsta just nu, men de ha varit strid om det. Till slut var det Domkapitlet som avgjorde saken. Kyrkoherden visste ingenting om bråke´ . Han ville ha n´Jakob. Men han måst lära sig å läse å skriv bätter för å få va´ kvar.

Erik: Jo, vi ha ju hörd om ä´ dänne. N´Jakob å a´Brita ha väl flytte åt Bysjön? Han få länger å gå till Mo.

Brita: Ja, båda jäntern deras, a´Cajsa-Greta och a´Magdalena, har ju bosatt sig där och pojken Pehr ha flytte till Degersjöberget till våran pojk. Han ska ju gifte sig med sondotra våran, a´Brita.

Kerstin: Är det sant, som ja´ ha´ hörd, att svärfar åt a´Cajsa Greta dödde i Landskrona under kriget? Han skulle ha varit på nå´n båt, eller skepp het de´ väl, Jarramas?

Olof: Hann n´Daniel träffe far sin? Han drog väl ut i krige innan n´Daniel föddes.

Pehr: Ja, så var det. Men det blev en bra karl av ´en ändå.

Brita: Nu ha du varit rätt så tyst, Olof. Hur har du och Lisa det i Tara?

Olof: Vi had otur me förste båne, n ´Erik. Han levd bara i 12 dagar. Det tog hårt på a´Lisa. N´Joseph kom två år efter och han blev till stor hjälp hemme, men så vart han sjuk å dog när han va´24 år. A´Brita hon gifte seg me ´ n´Pär Nilsson och dom feck flera båna. Ett av dom, n´Nils blev båtsman Thalin i Bodum. Han flytte till Betarsjönäset med familjen sedan. Ji ha väl hört talas om n´Ryssalexander? Han römde från Ryska flottan och tog sig ända hit. Han ä´ gift med a´Christina, jänta åt a´Brita.

Kerstin: Ja, det har man ju hört om! Visst va´ det nå´n historia om att han hade grävt ner guld nånstans? Har han grävt upp det?

Olof: Ja, ja, ryktena sprider sig! Ha dom komme ända åt Tåsjö?

Erik: Ja, jag behövde int´ha nå´bekymmer för nå´ barn. Det hade a´Sara redan klarat av. Inga kinkiga ungar. Bara nå´ bråkiga grannar förstås.

Pehr: Vi vet nästan inget om ditt liv, lillasyster. Hur har du det i Tåsjö? Du fick bara två barn; a´Anna å a´Brita, Brita som gifte sig med prästen. Han va´ ganska begiven på dryckjom, ha jag hört! Blev han inte avstängd från tjänsten tidvis?

Kerstin: N´Jonas ä en fin karl. Far å mor hans kom ända från Alnön till Hammerdal. Far hans var kyrkoherde i Hammerdal. A´Brita tjänte piga hos prästen i Stugun å då träffe a n´Jonas. Anna träffe en redig bonde Nils Johansson. Förresten finns det mång som het Blom i Tåsjö fortfarande och de fleste hör till våran släkt.

Brita: I Degersjöberget finns då ingen kvar av släkta. N´Pehr å a´Brita blev av med hela hemmanet när skogsbolaga va i farten. Brännvine kan ställ till med mycket. Bolagsherren lurade Pehr på hela hemmanet när han hade fyllt´n tillräckligt. Det var olyckligt för dom. Men livet måste ju gå vidare. Det gick bra för de flesta. N där Lars Molin, han författaren, är ju barnbarnsbarnbarnsbarnbarn till mig.

Erik: En del for åt Amerika, en del kom tillbaks och en del blev kvär.

Kerstin: Dom for åt Frankrike också. Corner, Kerstin från Sundelins i Karbäcken, vet ji.

Olof: Corner? Du men n´Börje, som läga matn på Saloon Corner House? Han kom från min släkt.

Kerstin: Nä, int´ riktigt!

Brita: En del av Degersjöbergara gifte seg vä tyska . Mähler het dom.

Pehr: Jaha, då kan jag ju täla om att Nicke Sjödin och Stig Grybe hör till mine ättlingar.

Olof: Dom fleste från min släkt drog i väg åt Bodum å Tåsjö men i Tara finns Röåns tunnbrödbageri från mitt stamträd liksom sommargästen Göran Hahne. De´ du.

Erik: Vad finns kvar i Östanbäck då?

Pehr: Där har släkta bott kvär hela tiden. Östanbäcksgården delades i fyra delar, tre av delarna ägs fortfarande av Östanbäckssläkten. Den yngsta invånaren är Ester-Cajsa, snart fem år.

Brita: Men, hör ji, vad är det för folk, som sitt och lyssn på oss? Ja´ blir alldeles generad.
De övriga: Det är ju släkta vår.

Erik: Kom ji ihåg, vad n´far Erich Pärsson sa vid första släktträffen?” Vad har du ställt till med, Erich Pärsson”. Nu kan vi säga detsamma:

Vad har vi ställt till med?