Östanbäcks släktförening i Junsele

ur Östanbäcksnytt #10 1988

– När jag såg Fyrtornet och Släpvagnen med mormor i Junsele vaknade mitt teaterintresse på riktigt första gången. Jag var nog ungefär sju år den gången. – Det säger Stig Grybe, 60, som firar 40 år som skådespelare i år. – Stig Grybe är inte bara den mest kände av de 4 000 medlemmarna i Östanbäcks släktförening. Han är en av Sveriges mest kända överhuvudtaget.
Stig Grybe berättar att teaterintresset började mycket tidigt. Stigs morfar hette August Näsström och finns på gren V:6 på det stora släktträdet.

August levde 1867-1930 och hans dotter Hilma födde sonen Stig i äktenskap med Erik Grybe som tog sig det ovanliga efternamnet redan 1920. Endast Stig Grybe och hans släkt bär i dag efternamnet. I den jättelika telefonkatalogen för Stockholm i två delar finns endast en Grybe. Det är Stigs son. Själv har Stig nödgats skaffa sig hemligt telefonnummer.

Stig Grybe kommer också in i Östanbäcks Släktförening via släktgren V:21.

Alla som köpt den stora släkttavlan kan själva studera släktskapet. Stig Grybe är släkt med ett stort antal junselebor och utvandrade junselebor.

Stig berättar själv att hans mor Hilma tidvis arbetade som servitris på Knaust i Sundsvall och att han själv kom att bo långa perioder hos mormor Kajsa Näsström. Senare under uppväxtåren var han ofta på besök hos mormor. En gång hade han med sig en jämnårig kompis, som till skillnad från Stig själv, lyckades spöa alla jämnåriga vilket var stor lycka på den tiden.

Stig är född på Södra BB i Stockholm. När han började folkskolan bodde familjen i Västerås. Där tillbringade Stig en stor del av sin skoltid. Vid 15 års ålder flyttade han med föräldrarna till Söderköping.

Stig Grybe var tidigt på det klara med vad han ville bli. Efter läroverket blev det teaterskola 1946-1948 och i år firar han således 40-årsjubileum som professionell skådespelare.

– Jag har varit frilansare i hela mitt liv, säger han och skrattar, med undantag för två år vid Uppsala stadsteater.
Det innebär att Stig Grybe i hela 38 av sina 40 år som skådespelare varit beroende av att teaterdirektörer och regissörer skall ringa och erbjuda nya roller när en pjäs läggs ned.

– Tack och lov har engagemangen kommit, säger han. Jag har tillsammans med hustru Marie-Louise här från Stockholm köpt en villa i Djursholm, det gjorde vi 1962, och vidare har vi fött upp tre barn. – Du har med andra ord klarat dig både från alkoholproblem och skilsmässor? – Javisst. Tack och lov har det fungerat. Våra barn är i dag 20, 26 och 30 år. Det är två flickor och en pojke.

Spelade med Karl-Gerhard

Stig Grybe har under nära nog alla 40 åren hållit sig till de komiska rollerna. Han har 40 år som en sällsynt framgångsrik glädjespridare bakom sig. – När vi bodde i Västerås såg jag Nils Poppe och Åke Söderblom och en del andra och då bestämde jag mig definitivt för vad jag ville bli. Senare fick jag också tillfälle att träffa dem. Men just dessa två har jag inte spelat med.
Ante och Antes undringar är en av Stig Grybes verkligt stora succéer. Han säger att en del av namnen och en del idéer kommer från Junsele. Antes undring med Ante på Mobacken gick cirka 500 gånger i radions program 2.

En av Stig Grybes tidiga roller var i en Karl Gerhard-revy på ideon som hette Ursäkta handsken.

– Karl-Gerhard var en mycket intressant man att lära känna. Han var mycket duktig och kultiverad. Det går också många historier om honom. Han var ofta på Cirkus i Göteborg och uppträdde med sina revyer. Karl-Gerhard var känd för att sjunga många kupletter och stå länge på scenen. Det var ibland rent av svårt att få honom därifrån. En gång var han där och hade något av en enmansshow. Det blev den ena kupletten efter den andra och sedan sa han på sitt alldeles speciella sätt. – Vad vill ni att jag skall ta nu då? Då kom en röst uppifrån läktaren: – Du, ta igen dig! – Den är dessutom sann, försäkrar Stig Grybe.

Många stora succéer

Stig Grybe har under sin långa karriär haft glädjen att vara med i ett stort antal av de största succéerna på svenska scener. Före Karl-Gerhard-engagemanget spelade han med Gösta Bernhard.
Senare har Stig Grybe varit på Maxim i flera år med bland andra Arsenik och gamla spetsar. På Maxim spelade han också med Carl-Gustaf i Spanska flugan. På Oscars har han gjort Vita hästen och så vidare.

Stig Grybe spelade också hela åtta år med Knäpp-upp-gänget som reste land och rike runt med sitt tält sommartid för att roa svenska folket. Povel Rammel, Birgitta Andersson, Martin Ljung med flera ingick i ensemblen.

Stig Grybe var också med i Kardemummas sista revy på Folkan.

Under senare år har Stig Grybe varit knuten till Folkan och dess största succéer någonsin i modern tid. Det var farsen Hotell-liggaren som spelades 367 gånger och Kuta och kör som spelades 417 gånger. Hela tiden har Stig Grybe varit ett av affischnamnen. I Hotell-liggare spelade dessutom bland andra Gösta Ekman, Birgitta Andersson, Frej Lindqvist, Ulf Brunnberg, Meg Westergren och Dan Ekborg.

Kriminalkommissarie Vesper Jonsson

Stig Grybe har varit med i ett stort antal TV-program och TV-serier. Den senaste var en kriminalserie där Stig Grybe spelade kriminalkommissarie Vesper Jonsson. Uppmärksamheten var stor både kring serie och personen Stig Grybe i dags- och veckopress. – Under perioder när TV-inspelningar pågår börjar jag ofta klockan åtta på morgonen. Sedan teater i vanlig ordning på kvällen. Då är det full fart från morgon till kväll.

Det här är ett mycket krävande yrke. Hösten 1987 satte Folkan upp sin första engelska fars och då fanns Kent Andersson, Meg Westergren, Gunilla Åkesson och Louise Edlind med i rollistan tillsammans med Stig Grybe förstås. Just nu spelas en annan engelsk fars, Det stannar i familjen, på Folkan. Handlingen utspelar sig på en läkarmottagning och Stig Grybe spelar en senil gubbe som sitter i en rullstol. Det är en otroligt rolig pjäs som spelas för fulla hus varje kväll. Hur länge är det ingen som vet. Även i övrigt är det idel kända namn i ensemblen eller vad sägs om Meg Westergren , Sven Lindberg, Björn Gustafsson, Inga Gill, Ulf Brunnberg, Agneta Prytz, Sven Holmberg, Suzanne Enrup med flera.

Blir igenkänd av alla

Så fort Stig Grybe går ut handlar eller åker kollektivt är det förstås folk som känner igen honom.

– Det vänjer man sig vid, säger han. Det vore naturligtvis förfärligt trist om ingen känner igen en. Jag har aldrig upplevt kändisskapet som besvärande för mig eller min familj. I mån av tid har vi också tagit emot veckopressen här hemma och försökt ställa upp. Det hör till yrket så att säga. Efter Antes supershow i TV blev Stig Grybe av Expressen framröstad som Sveriges roligaste artist 1963. – Det var ett mycket roligt pris att få säger han. Visst är det roligt pris att få säger han. Visst är det roligt att ha kunnat hänga med i 40 år i den här branschen. Utslagningen är stor. Inom Teaterförbundet råder för närvarande en 50-procentig arbetslöshet. Stig Grybe har under åren också fått en del andra teaterutmärkelser. Han verkar glad i sinnet men närmast litet tillbakadragen och försynt.i övrigt. – Jag vill inte beteckna mig som rolighetsminister privat, säger han. Det får jag mycket av på scenen. Men visst tycker jag om att ah roligt även privat. Men jag går inte omkring med någon press på mig som går ut på att jag skall vara rolig jämt.

Sällan i Junsele numera

I dag är Stig Grybes närmaste släktingar antingen döda eller utflyttade från Junsele.
Den siste var morbrodern Hilmer Näsström som dog för några år sedan och som ficl låna ut namnet, Hilmer bror min, i Ante-serien.

– Jag har inte varit i Junsele annat än med en turnerande teater under senare år säger han.
På frågan om Östanbäcks Släktförening kan räkna med hans medverkande vid träffen 1990 blir svaret tämligen positivt.

– Jag har under många somrar spelat Moberg-pjäser på Komediteatern på Gröna Lund. Småländska gubbar är också roliga att göra. Vi skulle varit där den gångna sommaren med Marknadsafton. Men så gick Dramaten och snöt den föreställningen mitt framför oss. Så i somras var jag ledig. – Ni kan väll höra va er när det drar ihop sig till släktträff nästa gång. Då får vi se om jag är ledig och om det är något jag kan bidra med.
Den repliken, om det är något jag kan bidra med, verkar typiskt för Stig Grybe. Han är en hårt arbetande mycket professionell artist. Men på inte sätt stöddig eller märkvärdig i något avseende. Tvärtom visar han en närmast ödmjuk tacksamhet över att han kunnat hålla sig rampljuset i så många år i ett yrke som han älskar och älskat sedan barnaåren hos mormor i Junsele.

Sven Lindblom

ur Östanbäcksnytt #7 1985

Denna berättelse är nedtecknad av köpman Paul Lundin, Näsåker. Han har hört den berättas av väverskan Kristina Magdalena Mähler i Näsåker (1877-1967) (VI:53 på Per Erssons stamtavla). Berättelsen handlar om Pehr Åkerström och Brita Ersdotter (IV:4). Brita Ersdotter finns också upptagen i rad IV som barnbarn till Erich Pärssons dotter Brita Ersdotter och hennes make Olof Jacobsson, som var nybyggare i Degersjöberget.

Ända sedan nyåret 1813 hade bonden Erik Olofsson på Degersjöberg gått och hostat och känt sig dålig, och en dag mitt i slåttern fick han en kraftig blodstörtning, 33 år gammal.
Enda barnet i familjen var dottern Brita, som var 13 år vid faderns frånfälle. Ersgården var ett burget hemman med stora skogsarealer, som nu Brita var ägare till, sedan också modern Malin avlidit genom ett fall på vårisen, då hon ”bröt ryggen av sig”, som det så drastiskt heter i kyrkans dödbok.

Det säger sig själv att en flicka, vilken är såväl rik som vacker, får många friare, och Brita Ersdotter var nyligen fyllda 17 år när hon gifte sig med den 24-årige bondsonen Per Jakobsson Åkerström ifrån Junsele. Per var en charmig gosse, dansade bra, var musikalisk och hade lätt att imponera på det motsatta könet. Att sedan karaktären i bland kunde spåra ur och att han hade lätt för att ge efter när prövningar och besvärligheter dök upp, det var nu inte så många som tänkte på. Alla voro nämligen överens om att Brita Persdotter hade fått en såväl bra som stilig make.

Den första tiden av äktenskapet gick utan friktioner. Men när den första förälskelsen börjat lägga sig och tystnaden lägrade sig alltmer över den ensliga skogsbyn, då började Per att så smått ledsna på det enformiga livet. Han ville att livet skulle föra med sig ständiga omväxlingar, men här på Degersjöberg hände faktiskt ingenting. Allting gick i sin långsamma, invanda men oerhört tröga livsrytm. Så Per längtade efter andra tider, och de skulle faktiskt komma, fortare än han kunnat drömma om. En vinterdag kunde man ute i töcknet på Degersjöns is se en släde komma körande upp mot gården. Det var fyra män, vilka presenterade sig som skogsuppköpare, en titulerades för disponent, en annan för grosshandlare och två andra för inspektorer. De ville köpa skog! England behövde virke, men det var endast tillfälligt – det gällde att passa tillfället. Det var ju som om man fick skära guld med träknivar, menade en av uppköparna, när man fick betalt för gråtallen.

Dagen efter gjorde kvartetten, med Per som ciceron, en kortare orientering bland Ersgårdens skogsområden. Sedan bjöd den som presenterade sig som grosshandlare 18 000 kronor för hemmanets alla skogar. Gården och den odlade arealen fick Per Jakobsson givetvis behålla.

Det var klart att de borde sälja, menade Per när han senare blev ensam med hustrun. Man voro väl dum eljest. Men Brita var skeptisk. Hon hade också talt med Olof Olofsson, farbrodern, som ägde den andra halvan av byn, men han skulle inte sälja.
Men när kvällen kom bjödo herrarna på punsch och cognac och sedan Brita gått in till sitt, tog grosshandlaren fram ett köpekontrakt. Artontusen för skogen! Det var ju som att få pengar till skänks.

Spriten hade fått Per i den sinnesstämningen att nu behövde han inte fundera längre. Han skrev under och de två inspektorerna bevittnade. Men när morgonen kom och Per vaknade mindes han inte så mycket av den gångna kvällen.

Ja, att det varit förbålt trevligt och cognacen hade smakat utmärkt. Men när han tittade i penningbörsen och läste igenom kontraktet, så försvann allt det glada. Det fanns inte mer än artonhundra i portmonnän och även kontraktet visade på samma summa. Vad var det här för skoj?
Han fick tag i grosshandlaren, som också nyligen stigit upp, men denna visade sig helt oförstående. Hr Åkerström måste ha misstagit sig. Det hade ju aldrig varit tal om annat än artonhundra. Det skulle ju ha varit våldsamt med skog om man skulle ha betalat artontusen. Men han kunde ju fråga de andra tre, men de visade också samma negativa hållning när Per framställde sin fråga. Alla såg de förvånade ut och skakade på sina huvuden. Nej, det hade aldrig varit fråga om mer än artonhundra.

Samma dag fick Britas farbroder, Olof Olofsson, besök av kvartetten. Olof skakade på huvudet, han hade ingen tanke på någon skogsförsäljning. Det var heller inte meningen, menade disponenten, de ville bara kolla att Olof hade lagfart på hemmanet. Köpebrev e d.

Olof såg konfunderad ut. Såväl han som brodern Erik, hade ju fått var sin halva av byn av sin far, Olof Jakobsson. Inte hade det blivit någon skrivelse på det, inte heller något gåvobrev.

Det var ju tråkigt det, menade grosshandlaren. Då följde naturligtvis Olofs skog med i köpet av Ersgårdens skogsmarker. Gården och den odlade jorden fick han behålla, och det var väl huvudsaken. En tid därefter lät Per och Olof ställa saken inför tinget, och det sägs att om Per velat erkänna att han varit berusad vid det tillfälle när han skrev under köpekontraktet så kanske… Nu var han för stolt därtill och såväl han som Olof Olofsson fick avslag på sina argument.

Nu följde en tid av rusch och liv däruppe i skogsbyn Degersjöberg. Det exploaterande liv som Per Jakobsson så ivrigt längtat efter. Men han kände själv ingen glädje ty ångerns ruelse frätte på hans samvete, trots att nu hustrun inte förebrådde honom hans handlingssätt utan i stället försökte trösta honom.

Men ibland när grubblandet tog för stora proportioner, vandrade han upp på toppen av byberget och famnade med sin blick sina forna domäner. Men över de uthuggna skogarna susade vinden med samma gåtlika tyngd som den en gång farit fram över dessa malmfuror, vilka enligt gamle Ol’Jacks’n voro raka som kyrkljus och så höga att molnen sopade deras toppar när dessa gingo lågt.

Utdrag ur dödsboken: Bonden Per Jakobsson Åkerström död 5 april 1897=77-årig. Hustrun Brita Ersdotter död 27 september 1888=81 år.