ur Östanbäcksnytt # 2014
Klara Maria Sjöberg föddes i Kvarnå, Junsele, den 27 december 1903 som sjunde barn till Erik Edvard Sjöberg och hans hustru Anna Magdalena Mähler. När Klara var 14 år omkom hennes pappa i ett åsknedslag. Klara kom till ålderdomshemmet i Bölen, där hon arbetade som tjänsteflicka i två år. Sedan bodde hon en tid i Ed och arbetade på Nordhem, ett hem för förståndshandikappade flickor, samt verkade som evangelist på flera platser. 1926 flyttade Klara till Matteus församling och vidare till Salem, Stockholm.
Klara blev döpt i vatten och förenad med Salemsförsamlingen i Junsele som helt ung, redan 1922. Den 14 februari 1937 blev hon, efter genomgången missionärsutbildning, i Tumba, avskild som missionär för missionen i Mongoliet. Med i Tumba fanns även Arne Nordmark, som en vecka tidigare blivit avskild för mission i Mongoliet i Södertälje.
Klara skriver själv om sin kallelse på följande sätt:
– Du, Herre, övertalade mig, och jag lät mig övertalas. Du grep mig och blev mig övermäktig…(Jer.20:7). Då jag nu står inför denna verklighet att få gå till Mongoliet med frälsningens glada budskap, fylles mitt hjärta med tacksamhet till Gud. Då jag var barn, talade Gud till mitt hjärta om hedningarnas nöd. men åren gingo, jag blev stor och kom ut i livet och ämnade ordna för mig en tryggad framtid. Men då kom Herren på nytt och talade till mitt hjärta om nöden där ute. Jag har förstått under flera år, att en dag skulle denna inre kallelse, som jag försökte dölja, bliva en uppenbar verklighet. När tiden kom och Herren bjöd mig gå, ryggade jag dock tillbaka för de lidanden och försakelser, som jag förstod skulle möta mig på denna väg. Först efter mycken kamp och bön blev jag villig att lyda och gå. Jag har blivit väldigt gripen av att se Herrens ledning och hjälp till allt. Gud har på ett underbart sätt givit mig allt, vad jag har behövt, intill denna stund. Han skall ock hädanefter hjälpa.
Nog känner jag mig bävande inför den stora uppgiften, men Jesus har själv sagt: ’Se, jag är med eder alla dagar intill tidens ände’. Prisat vare Hans underbara namn!
Önskar att i fortsättningen få vara innesluten i Guds folks förböner.
En fridens hälsning till alla vänner och förbedjare i det kära Sverige. Klara Sjöberg.” För Klaras underhåll svarade Filadelfiaförsamlingen i Tumba, Salemsförsamlingen i Junsele och ett par enskilda vänner.
Resan anträddes från Stockholm den 20 februari. Broder Nordmark får, från Helsingfors, fortsätta resan genom Ryssland i sällskap med mongolmissionärerna Folke och Greta Boberg samt Klara Sjöberg från Tumba. De beräknade, om allt skulle gå, som de tänkt, att vara framme i Wangiefu någon av de första dagarna i april. Det blev en strapatsrik resa. Inte förrän den 17 april var de framme i Mongoliet. Arne Nordmark skrev till Evangeli Härold och berättade om resan. Utdrag ur brevet:
”Vi hade en god resa hitut. Herren bevarade oss från allt ont, och det fyllde våra hjärtan med tacksamhet. Den 17 april voro vi framme.
Så hade jag då kommit till Mongoliet – kallelsens och längtans land … Inför allt det okända hade mitt hjärta en ljuvlig vila och ro.
Redan under resan genom Sibirien hade jag haft den stora glädjen att få se de första mongolerna, men nu var jag i deras eget land. … Nu har några månader gått, och under den tiden har jag fått lära känna något av förhållandena och arbetet på detta fält. Även här har Gud tagit ut en skara från mörker till ljus. … Strax efter midsommar var jag i tillfälle att tillsammans med broder Boberg bevista en tempelfest i Djuen Chi, ett tempel beläget bland bergen några svenska mil härifrån. Sedan vi hyrt kameler och lastat dem med våra tält, en låda bibeldelar samt andra, för vistelsen, nödvändiga saker, begåvo vi oss iväg. Solen strålade från en högblå himmel och det var mer än tillräckligt varmt. Vid 6-tiden på eftermiddagen nådde vi fram till bergen. Naturen bytte gestalt i ett enda nu. Förut hade vi färdats över idel slättland. Framför oss hade vi en smal dalgång med en ännu smalare väg. Jag njöt obeskrivligt av naturens skönhet. På bergssluttningarna och i dalen växte en mångfald träd, buskar och blommor. Vi voro ej ensamma, ty vi passerade den ena kamelkaravanen efter den andra. Det var kinesiska köpmän, som under festdagarna ämnade utbjuda sina varor. Vägen slingrade sig i jämn stigning uppåt tills vi slutligen nådde fram till ett vidgat område. Här låg templet eller rättare sagt templen – det ena liggande högre än det andra. På ena sidan hade prästerna sina bostäder, byggda i rad på en av sluttningarna, och de höga bergen ramade in den vackra tavlan. Aftonsolens strålar belyste det majestätiska landskapet. Skymningen föll och snart var det mörkt. Vi gjorde upp en eld och drucko te i väntan på att våra saker skulle komma.
Vid 11-tiden på natten kommo de. Sovtältet sattes upp, och sedan vi kokat ris och kött, vilket smakade utmärkt, gingo vi till vila. Tidigt påföljande morgon satte vi upp mötestältet. Redan innan vi stigit upp, kommo mongolerna och tittade in i vårt tält. De äro ganska nyfikna. Dock vänjer man sig snart vid att de äro litet närgångna. De menar inget illa med det.”
Efter en lång beskrivning av templens inredning med en mängd små lampor och ”avgudabilder”, mongolernas ritualer i de egna templen samt om Nordmarks och Bobergs gudstjänster i mötestältet, avslutas brevet med orden: ”Syskonen Boberg samt syster Sjöberg förena sig med mig i de varmaste fridshälsningar. Eder i Herrens tjänst lycklige broder Arne Nordmark.”
Den 28 oktober 1937 kunde man läsa följande i Evangelii Härold: ”Från Mongol-missionärerna Folke och Greta Boberg, Arne Nordmark och Klara Sjöberg ha vi ej fått någon underrättelse på över två månader. Då enligt dagspressen staden Paotown nu intagits av den japansk-mongoliska armén, ha postförbindelserna den vägen säkerligen blivit avbrutna, varför man ej kan vänta brev så snart från dem. Emellertid ligger staden Wangeifu, där dessa syskon äro bosatta, långt ifrån själva stridsfronten. Någon överhängande fara torde därför icke hota våra syskon. Det enda som vållar svårigheter, är att få medel ut till dem.”
1939 berättade Folke och Greta Boberg om strapatser i samband med att de besökte Klara i Wangiefu:
”Vi äro vana vid att möta litet svårigheter, så de avskräckte oss icke. Allt lastades på lördag morgon och visade farväl. Komna utanför staden beslöt emellertid kamelernas ägare att själv gå tillbaka, under det att vi skulle invänta honom. Vi förstodo hans plan, varför vi återvände till staden, där vi fingo tillfälle att stanna på mötena över hela söndagen. Först på måndagen blev han färdig. Han hade nämligen spelbegär, och den sista natten hade han förlorat sina sista penningar. Det kändes oerhört svårt och nästan pinsamt för min hustru och mig, att lämna syster Klara Sjöberg ensam i Wangiefu, och uppbrottets stund var ej den bästa. Men vi tacka Gud för vår trogna, högt värderade syster och medarbeterska, som nu trädde ensam in i ansvaret och arbetet, medan vi voro borta. Broder Nordmark lovade också komma över på söndagsmötena i den mån han kunde.”
Livet i Mongoliet var inte så lätt. Japanerna hade ockuperat Mongoliet redan 1937 och strider med kinesiska armén pågick. Deserterade kinesiska soldater bildade rövarband, som drog härjande genom provinsen. En missionärskamrat till Klara, Elin Carlsson, berättar, i ett brev från oktober 1937, om rövarna, som en dag tog sig in på deras gård och rövade allt de hade. De begärde 7000 dollar men fick bara de 45 dollar, som de hade. Elin blev bunden vid en träpåle och blev slagen med träribbor, så flisorna yrde, blev stucken med bajonett på underläppen så blodet började rinna ner på kläderna. Hon blev slagen på ryggen med en träribba med spikar, som trängde in i ryggen, minst 40 gånger. Syster Linda Jonsson fick slag i huvudet så blodet sipprade ner mot örat och kläderna. Banditerna sa, att de skulle ha syster Ilin Carlsson med sig, när de lämnade missionsstationen. Elin var tvungen att ta farväl av sin syster med orden: ”Glöm aldrig att bedja till Gud. Han skall hjälpa igenom.” En stund efter att rövarna hade lämnat stationen, hörde man skottväxling. Soldater hade kommit till byn för att driva bort rövarna. Det blev heta strider och många blev dödade. Några soldater lyckades hitta Ilin. Den natten sov missionärerna under en vinranka inne på gården. I dagbräckningen gick de till en by, där det fanns några troende. Rövarna hade inte fått med sig allt och hade hotat med att komma tillbaka.
Riktigt så dramatiskt var det inte i Wangiefu eller i Tjaghan Osso, en utpost till Wangiefu, där Klara och Olga Sundberg befann sig. Den 23/11 1941 skriver Klara hem till Sverige:
”Hjärtligt tack för all hjälp jag för min personliga del fått mottaga, tack för den sista checken jag nyligen fått. Det är underbart att vägen ännu är öppen, så att vi får vårt personliga underhåll. Nu en tid har växeln varit väldigt fin, så att pengarna räckt till en hel del … Vi, Olga Sundberg och jag, har i dag haft främmande från stan. Bobergs samt Ester Linnskog kom ridande hit på förmiddagen, de har nu återvänt hem. Platsen, som vi bor på, är inte långt från staden, utan man kan orka med en tur fram och åter på dagen. Vi två har varit här nu ett par månader och ämnar fortsätta här i vinter om inte något särskilt inträffar. Vi har fått köpa ett lerhus av en mongol på platsen. Han har rappat och gjort det så trevligt och snyggt som möjligt. Fastän det är bara papper för fönstret, i stället för glas, och jordgolv, så har vi så varmt och skönt.”
I mars 1949 är läget inte så bra. Klara skriver: ”Tack för all hjälp, förstår att det är inte så lite arbete, som ligger bakom allt och nu i synnerhet, när det har dragits till så hårt även i Sverige, det måste vara dåligt ställt med valutan. Det är ju gott för alla nya missionärer, som hunnit ut innan de nya bestämmelserna trädde i kraft. Men när det gäller Kina så ser det inte mycket hoppfullt ut. Vi frågar oss, ska vi ändå till slut måsta lämna landet. För en fjorton dagar sen stodo vi alla här i norr väldigt villrådiga, hur vi skulle göra, att gå meddetsamma eller invänta å se, men detta kunde ju innebära att vi bleve instängda. I Ninghsian stad var det en gräslig oro. Guvernören med sina fem fruar samt hans ägodelar flyttade över till Tsinghai Lauchour, även de höga gubbarna i Ninghsian flydde, de var nog rädda att folket skulle överlämna dem till fienden, guvernören har varit grym mot sitt folk, inte undras över att de hatar honom …”
Klara Sjöberg återkom till Sverige 1948 och arbetade inom sjukvården. 1952 gifte hon sig med filaren Helge Konstantin Ahl f. 1891 i Stockholm. Klara dog den 26 augusti 1982 i Rönninge, Stockholm efter att ha varit änka sedan 1975.
Tack till Birger Moström som tagit fram brev och klipp.
Ulla Thorsell Östlund
