Östanbäcks släktförening i Junsele

ur Östanbäcksnytt # 2012

Jonna Jinton i Grundtjärn är en av släktens allra största kändisar. Hon är 22 år och flyttade för snart två år sedan från Stampgatan mitt i Göteborg till Grundtjärn. Hennes mamma Anita kommer från byn och efter att ha firat sommarlov 2010 i den glest befolkade byn blev längtan tillbaka alltför stor. Hon övergav plugget och storstaden och kamraterna för att börja ett helt nytt och annorlunda liv nära naturen.
Hennes nystart i livet har varit mycket omnämnd i dags- och veckotidningar samt även i flera TV-program. Bland andra har Östanbäckaren Hans Lindblom på Mittnytt gjort reportage om den annorlunda tjejen.
Jag var i Grundtjärn fyra veckor under semestern sommaren 2110 och när jag kom tillbaka till Göteborg och bostaden mitt i centrum fick jag kvävningskänslor, berättar hon. Jag ville så snabbt som möjligt tillbaka till Grundtjärn.
Grundtjärn är en avfolkningsby inom Örnsköldsviks kommun, nio mil från stadens centrum nära gränsen till Sollefteå med Junsele som närmaste tätort. Förr var det en relativt stor by med egen skola där invånarna levde på sina jordbruk och skogsarbete. I dag bor bara 13 personer kvar.

Vändning kommer

Men det är möjligt att en vändning kommer, säger Jonna Jinton. Jag har massor av vänner på facebook och min blogg, som skriver, att de gärna skulle vilja bo som jag gör just nu. Det är många i storstäderna i min ålder som drömmer om ett liv på landet.
Junsele är känt som ett riktigt kallhål. I december 2010 var det 35 grader kallt i flera dagar i sträck och cirka 20 minusgrader mest hela månaden strax efter det att Jonna flyttat till byn. På julaftonen var det som allra kallast med – 38 grader och massor av snö.
Vattnet frös och på morgonen hade jag nedåt + 4 grader inomhus som kallast, säger Jonna Jinton med ett leende. Det kom rök om andedräkten när jag gjorde upp eld i kaminen och spisen. Det var min gammelmorbror Tage i grannhuset som räddade mig. Han hjälpte mig med veden och mycket annat.
För Jonna Jinton är flytten till Grundtjärn inget hugskott. Hon säger att hon längtade efter de öppna ytorna, skogen och tystnaden när hon bodde i Göteborg. Och öppna ytor finns det fortfarande i byn. De tidigare välskötta åkrarna används nu som betesmarker av storbonden Frida Bylund i Myckelgensjö. Dessutom finns det en stor sjö intill byn med en utmärkt sandstrand där det inte är svårt att få vara ensam.
Här finns allt som jag inte hade mitt i storstaden, säger Jonna Jinton. Både Sollefteå och Örnsköldsvik finns inom räckhåll. Jag tycker också om Junsele och dit är det inte mer än ett par mil.
För Jonna Jinton är det en uttalad livsstil att välja landsbygden före storstaden.
Jag tänkte på Grundtjärn varje dag under gymnasietiden. Jag kände mig instängd i lägenheten mitt i Göteborg och längtade tillbaka hela tiden. Drömmen var att få flytta till min barndoms Grundtjärn och bosätta mig där för gott. Min mamma har också flyttat till byn.

Tillverkar smycken

Jonna Jinton tillverkar smycken i silver och swarovskipärlor. Det är en typ av kristall som blänker till och med i skuggan. Det är ett företag som Jonna har tillsammans med sin mor Anita Jinton. De har en butik på nätet med namnet Nordkristall.se.
Avsikten är att hela tiden tillverka smycken med nordisk anknytning, säger Jonna Jinton. Det kommer att bli smycken som är inspirerade av Nordkalotten, norrsken, kyla och vita vidder men också av sommar och sol. Den här byn är förunderligt vacker både sommar och vinter. Ibland undrar jag om det är lagligt att få bo så här vackert.
Jonna Jinton beskriver kontinuerligt sina svårigheter och glädjeämnen på nätet. Det räcker med att googla på Jonna Jinton för att nå hennes blogg och även företaget Nordkristall.

Sven Lindblom

ur Östanbäcksnytt # 2013

Som ny medlem av Östanbäcks släktförening fick jag mig tillsänt en hel del informationsmaterial och även de två senaste årens utgåva av Östanbäcksnytt. För mig var detta en mycket intressant läsning och det gav mig många nya upplysningar om olika släktingar.
I det senaste häftet kunde jag läsa om familjen Rickard Sjödin.
Deras son, Nicke Sjödin var ju redan ett känt namn för mig så det var intressant att läsa.
Om det var tillfälligheter eller ödet som medverkade så hade vi i vår familj för ett antal år sedan, hösten 1992, kontakt med Nicke Sjödin. Han hade hamnat mitt i ett snöoväder och fått problem med sin bil just när han passerade vår bostad i Håkmark utanför Umeå. Våra två söner bodde vid den tiden fortfarande hemma och råkade vid tillfället vistas i den garageverkstad som finns på gården. Som den naturligaste sak i världen hjälpte de Nicke Sjödin
med vinterdäcken och tyckte själva det var ett roligt sammanträffande som de berättade om senare på kvällen. Ingen av oss hade en aning om ett eventuellt släktskap.
Någon vecka senare fanns ett kåseri infört i länstidningen Västerbottens Kuriren med rubriken ”Änglar finns…” författat av Nicke Sjödin. Vi gladde oss mycket åt kåseriet och jag återger det här för den som vill läsa det.

Ingegerd Östergren

Änglar finns…

För en massa år sen gick det en film som hette Änglar, finns dom? På den tiden tyckte jag det var en rätt löjlig fråga men numera vet jag bättre. Änglar finns. Närmare bestämt finns dom i Håkmark, nån mil väster om Umeå. Dom är blonda, rätt unga, trevliga och har allting, precis som änglar ska ha.
Dom har t ex fälgkors, skruvdragare, domkraft och en jädrans massa skruvar och muttrar och bultar och lufttrycksmätare och jag vet inte allt.
Om vi nu tar det från början. I så fall var det i början av förra veckan kalasfint väder, så att fara till Umeå på sommardäck var lätt som en plätt. Min pessimistiska omgivning rådde mig att ta med vinterdäck i skuffen. Löjligt, tyckte jag men lydde för husfridens skull.
I Umeå – detta tundraliknande lapphelvete – började det ju snöa så fort jag kom dit. Stora samehandskar bara dånglade ner över mig och mina sommardäck. På onsdag gick snön upp till extraljusen.
Det var då jag skulle göra en utflykt till Vindeln. Bara att hitta avtaget till Sorselevägen var ett eldprov i takt med att Blåvinge fann Guldpudran eller vad hon hette. Sen skulle jag köra längs den där vägen då. På sommardäcken.
Ja, jag vet att det var idiotiskt, men vem ställer sig och skiftar till vinterdäck, när det blåser 200 sekundmeter och snöar isbitar i skallen och långkalsongerna är 20 mil bort? Inte jag i alla fall. Så jag körde.
En smörklick i en het stekpanna känner alla till. Då vill jag bara tala om att en sådan smörklick är rena betongfundamentet jämfört med min bil på den här vägen. Kort sagt – det var halt. När jag med långsidan före med knapp nöd hade smitit undan en människoätande timmerbil, med bakändan hade missat en lyktstolpe med fyra millimeter och endast med en hårsmån undgått att ramma en hel skidutflykt, insåg jag min begränsning som isracingförare. Jag
dammade in på en öppen plätt vid ett översnöat hus och kallade på kommunala färdmedel. Jag var beredd att låta bilen bli något för framtida glaciärforskare att grubbla över.
Dan därpå, när stormen bedarrat och snömassorna lagt sig till ro uppsökte jag bilen igen. Den stod kvar, ehuru litet kall om huven.
Då uppsökte jag det översnöade huset – som nu var snyggt framskottat – och träffade de två änglar jag nämnde om i början, En av änglarna – en blond, vikingliknande gestalt – sa nåt i stil med: ”Men inte kan du stå ute heller det är ju för kallt, vi tar in bilen i mitt garage, kör in här du!” In i ett välförsett garage gled jag som en oljad iller och började klia mig i skallen och undra över var jag hade domkraften – vem fan är det som hittar på nya
ställen att gömma domkraften på i varje ny bilmodell? – så upplät en av änglarna sin mun, talade och sade: ”Men inte ska du skita ner finkläderna (han menade mina säckiga gabardin-brallor) – flytta dig, så fixar vi det här.”
Sen tog det exakt åtta minuter så hade jag vinterdäcken på och gammhalsommar-däcken instuvade. Det enda jag gjorde själv var att sätta fast navkapseln på höger fram. Den föll mycket riktigt loss och försvann på vägen in till Umeå.
På frågan vad jag blev skyldig blev svaret: ”Inte ska vi ha nåt för det. Det var roligt att kunna hjälpa till.” Tala om att ha egendomliga krav på nöjen.
Nu inställer sig ett antal frågor. Vad var det för egendomligt Herrens pekfinger som knuffade in mig just på den gårdsplanen? Jag hade ju letat som en dåre efter en vanlig P-plats. Kan man träffa på sån där självklar hjälpsamhet mot en ovanligt insnöad tönt nån annanstans i EG-gemenskapen? Var det möjligen skifte av däck Jesus tänkte på när han talade om det där om att ”Vadhelst I haven gjort mot en av dessa mina minsta, det haven I ock gjort mot mig.”
Hur som helst, om det var det Han tänkte på eller inte – i Håkmark har han ett par utsända änglar i alla fall. Försedda med snöskovlar, fälgkors och två dussin änglars tålamod. Man blir som tårögd av lycka.

Nicke Sjödin

ur Östanbäcksnytt # 2013

Någon dag i början av augusti 2012 upptäckte vi, min man Allan och jag, Ingegerd, att vi plötsligt hade en vecka framför oss utan några som helst åtaganden. Tidigare hade en del sjukperioder lagt hinder i vägen för något resande och även de sysslor som i och med det kommit på efterkälken. Glada som barn bestämde vi oss snabbt för en några dagar lång biltur. Vart vi skulle resa hade vi nästan inte pratat om medan vi packade bilen. Jag råkade bläddra
lite i en kartbok och blicken föll på Junsele och det framstod som en lagom tur utifrån den tid som fanns till förfogande.
Till Junsele hade vi varit tidigare ett antal gånger men av någon anledning verkade det lockande. Resan påbörjades från vårt hem i Håkmark, en mil norr om Umeå. Vi tog det lugnt, stannade där vi tyckte det såg fint ut. Första fikastoppet var vid Lögdeälven på väg mot Åsele. Det var soligt och fint. Åsele glittrade som en pärla vid Ångermanälven. Vi fikade igen på kaféet vid Hälla, hembakat bröd och härligt avslappnat.
Resan fortsatte. Plötsligt noterade jag liksom i ögonvrån att det stod Degersjö på en mindre vägskylt när vi passerade. Då vaknade direkt den slumrande släktforskar-genen till liv. Visst ja, min mormorsmor kom ju från något som hette Degersjöberget. Vi tycktes ju ha all tid i världen så vi vände bilen och åkte in på den mindre vägen. Vi kom fram till byn Degersjö som såg väldigt fin ut, men vid det laget hade vi via kartboken insett att vi skulle vidare till ett större skogsområde för att hitta Degersjöberget. Våra kartböcker var inte precis utförliga men vi förstod att det handlade om skogsbilvägar.
Vi tog oss in på lite olika tänkbara ställen. Några skyltar hittade vi inte. De flesta av vägarna slutade vid någon upplagsplats.
Till sist kom vi in på en väg som gick bakom en sjö och fortsatte i långa vindlingar via kalhyggen och tjärnar för att till sist sluta vid en upplagsplats knappt möjlig att vända bilen på. Vi hade länge varit utan täckning på mobiltelefonen och det började gå upp för oss att vi befann oss totalt bortom alla de förväntade resmål vi meddelat innan vi åkte. Våra båda söner är ju kloka nog att ha lite koll på sina äventyrliga 70+ föräldrar så vi tog oss med konster
och knep tillbaka till farbara vägar. Det började skymma och vi var fortfarande en bra bit från Junsele.
Jag hade nu memorerat allt jag kom ihåg om Degersjöberget.
Min mamma och hennes syskon hade många gånger berättat hur föräldrarna till min mormorsmor blivit frånlurade sitt stora skogshemman för en ringa summa pengar och allt vad det senare inneburit för släkten. Min mormorsmor hette Brita Stina Åkerström, var född 1838 och gifte sig med Samuel Petter Lindblom från Sunnansjö, Nätra. Det berättades alltid i släkten att min mormorsmor var av klockarsläkt. Släkten var mycket musikalisk. Två av mormorsmors systrar hade gift sig Mähler, det berättades också.
Vi kom fram till byn Grundtjärn där vi såg en skylt om Svanåsen. Det namnet klingade också på ett särskilt sätt, men nu var det nästan mörkt så vi gav slutligen upp för den dagen. Till sist kom vi så fram till vårt förbeställda övernattningsställe, Kullberg utanför Junsele. Vid det laget började jag
inse att jag var ute på en riktig släktresa som på något outgrundligt sätt arrangerats över mitt huvud. Stugvärd på Kullberg var Kjell Mähler, i nedstigande led ättling till Magdalena Åkerström, en syster till min mormorsmor. Jag minns jag tänkte att nu är det bara att följa med, den här resan har en annan mening än de avkopplande dagar vi tänkte oss från början.
Vi fick mycket och fin information av Irene Hägglund och Kjell Mähler, bl a om Östanbäcks släktförening. Vi fick även en vägbeskrivning om hur vi på hemvägen skulle åka in i byn Grundtjärn, förbi Svanåsen och vidare cirka en mil för att komma till Degersjöberget. Vår hemresedag startade tidigt en lördagmorgon och vi körde den väg vi fått beskrivning om. Skogen kändes oändlig men det var en vacker dag och vägen bra jämfört med där vi varit några dagar innan. Vi kom till sist fram till en vägkorsning där vi lämnade bilen. Den väg vi fick för oss vi skulle ta lämpade sig inte för biltrafik. Vi tog våra gåstavar och traskade iväg. Av själva landskapets utseende förstod vi att det kunde ha varit en bosättning där. Och mycket riktigt. Efter några hundra meter öppnade sig en glänta med ett bostadshus som troligen numera används som jaktkoja. Ovanför ingången till jaktkojan fanns en skylt där det stod Degersjöberget.
För mig var det en historisk upplevelse. Man brukar ju säga att man känner när man kommer hem. Den känslan fanns där.
Väl hemma i Umeå igen var jag inte sen att informera mina närmaste släktingar om vad vi varit med om. Åsa Sandström, mitt kusinbarn, och hennes man Sören, som båda är ivriga släktforskare blev väldigt intresserade. Följden blev att vi fyra en söndag i mitten av oktober samma år på nytt åkte ner till Junsele, denna gång direkt till Degersjöberget. Vid det tillfället tog vi god tid på oss och travade runt bosättningen åt olika håll. Vi fann några gamla husgrunder, en gammal jordkällare, lämningar av gamla åkerlappar och vi såg vilken möda som lagts ner på all sten som förflyttats.
Vi började också fundera över hur många bostadshus som funnits där för länge sedan, det hade ju varit två bröder som ägde hemmanet tillsammans vid tiden före ”Baggböleriet”. Finns det möjligen någon som har uppgifter och eventuellt någon fastighetskarta över hur bebyggelsen såg ut medan det ännu bodde människor där?

Ingegerd Östergren